stolt vän till manglare

efter mitt senaste inlägg har anonyma och icke-anonyma manglare trätt fram (jag har kontrollerat och det heter tydligen trätt fram, men jag vill verkligen att det ska heta trädit fram).
I går lunchade jag med en kvinna som berättade att hon i smyg önskat sig en mangel i födelsedagspresent.
- Jag vågade inte berätta det för någon, sa hon skamset. När de frågade vad jag fått sa jag bara att "jag var nöjd".
Vi pratade lite om gamla tiders manglar, de där stora schabraken som ser ut som medeltida tortyrredskap, och förundrades tillsammans över möjligheten att mangla lakan ovikta. Vi funderade över om man skulle våga sig på att prova en.
Jag pratade om hur det ibland känns hopplös med enstaka nattgäster som under fem timmars fyllesömn skrynklar till en hel del tvättstugetimmar utan att visa tillbörlig tacksamhet. Jag har orsak att misstänka att de inte ens vet att de sover på manglade lakan.
- Ibland, berättade lunchsällksapet, tittar jag in i linneskåpet och tänker "det här är fel". Mot naturen.
- Men, svarade jag, erkänn att det också är en oerhörd tillfredsställelse när man ser allt ligga där, slätt och perfekt?
Hon funderade ett tag. Och jag såg att ljuset nådde henne.
- Ja, förkunnade hon medan hon segervisst blickade mot horisonten, så är det.

Ännu en manglare ute ur garderoben.