tills livet skiljer oss åt

jag ställer mig tveksam till äktenskapet (faktiskt hela tvåsamheten, men lämnar det därhän). Om jag någon gång gifter mig kommer det att vara av rent praktiska skäl. Att det blir enklare att vara gift än inte. Den situationen har hittills inte uppstått. Jag är helt enkelt för klaustrofobisk och ängslig för att binda mig. Jag gillar inte lån och fasta jobb heller. Det stressar mig. Så trots, eller kanske just på grund av, ett tretton år långt förhållande är jag plågsamt medveten om hur lätt det är att falla i och ur kärlek. Hur snabbt livet förändras. Och när livet kallar vill jag verkligen inte ha för mycket krångel. Jag vill alltid kunna resa mig upp och gå utan för lång uppsägningstid och för mycket pappersexercis.
När folk jag känner gifter sig har det sällan eller aldrig någon djupare innebörd "det är praktiskt", "en fråga om arv/vårdnad/skatt" eller "vet inte". Ganska osexigt.

En väninna till mig gifte sig förra veckan. Hon gifte sig med sin barnflicka. Av kärlek. Men inte av det erotiska slaget. Min väninna gifte sig med sin barnflicka för att ingen givit kvinnan en chans tidigare. Eftersom livet varit hårt mot henne. Eftersom hon vill få hit sin son från ett annat land. Eftersom hon blivit lurad, förnedrad och slitit hårt som fan i hela sitt liv. Och ingen har, som sagt, någonsin givit henne en chans. Därför gifte sig min väninna med henne.
På kvällen firade de i väninnans kök tillsammans med en fascinerande skara papperslösa kvinnor som lever liv under omständigheter vi aldrig kan förstå. Det är den finaste vigsel jag hört talas om. Kantad av äkta och innerlig kärlek för människor, gud och livet.
Jag önskar att alla äktenskap stiftades under så kärleksfulla omständigheter.
Jag har tänkt lite varje kväll på kvinnorna runt köksbordet och fast det är sorgligt så fyller det mig med hopp.
Jag har inte så många vänner, men de jag har är så jävla fina.