jag tycker en hel del. Om jag fick välja yrke fritt så skulle jag vilja få tycka. Ett stort kontor med utsikt där folk fick söka upp mig för att jag skulle få tycka. Gärna på ett ovetenskapligt icke-akademiskt vis. Bara, just, tycka.
Mitt utgångsläge för tyckande baseras i regel på att "de andra" måste ha fel. Ju fler som har en och samma åsikt - desto större skäl att bli misstänksam tycker jag. Och när någon håller med mig blir jag frustrerad och misstänksam.
Under åren har ett gyllene tillfälle till mottyckande växt fram. Med kulmen fortfarande att vänta. Mona Sahlin! Varenda jävla människa verkligen avskyr Mona Sahlin. Ålder, politisk tillhörighet, kön spelar ingen roll - folk hatar Sahlin. Vilket jävla guldläge för en motvallstyckare. Men...
...inget.
Jag lyckas inte få några åsikter. Jag ogillar inte Mona. Jag gillar henne inte heller. Sen jag satt ord på detta fenomen har jag verkligen försökt hitta något att gilla eller ogilla hos henne. Men nej. Jag tycker att hon är rätt ful i håret, men det räcker liksom inte. Jag har kommit på att hon var för homo-äktenksap innan alla politiker skaffade en egen bög att krama. Men det räcker inte heller. Mitt åsiktsvibrato går helt enkelt inte igång. Det är ytterst nedslående. Det har bara hänt en gång tidigare - under Kent-hysterin. Alla människor oavsett kön, ålder, hudfärg och politisk tillhörighet älskar(-de?) Kent. Jag kan inte uppbringa ett enda för eller emot Kent heller.
- Ska jag härmed dra slutsatsen att alla som gillar Kent avskyr Sahlin och jag lever i utanförskap och måste flytta till rosengård eller konfusenbo?
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
9 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar