tretton

för exakt tretton år sen höll jag precis på att flytta tillbaka från stockholm till uppsala. Det skulle bara vara temporärt. Jag skulle gå klart en kurs, skriva en uppsats och styra upp lägenheten. Uppsala var då, och är nu, en helvetes otäck stad. Jag kände knappt någon, var uselt pank och hade på det stora hela inget att hämta i byn. Fast det hade jag. Utan att veta om det.
För exakt tretton år sedan, på timmen, strax innan jag skulle fylla 27, låg jag och funderade på vad jag skulle ha på mig på en jäkla stor 30-årsfest jag var bjuden på. Jag hade fått extraknäck på en hipp krog i uppsala och den 26 november 1995 hade krögarna stort 30-års-kalas.
Den ena chefen sågs som eftertraktad ungkarl i stan och jag visste att han krossat en hel del hjärtan. Jag hade varit på både en och två fester där flickor suckat, trånat och tävlat i vem som fått maximalt visat intresse från honom.
Själv fattade jag ingenting. Jag tyckte att han pratade roligt, klädde sig roligt och såg rätt rolig ut. Han var dessutom orimligt lång.
I själv verket var det honom jag hade att hämta i uppsala. Denna dag för tretton år sedan skulle avslutas med att den långa jäveln med rolig dialekt följde med hem till min tjugofemkvadratare. Där lämnade han sina kolossalformat stora skor och sin tandborste. Och nu har jag alltså haft honom i tretton år.

Och det har visat sig att det bästa med mig, otvivelaktigt, är Olle.
Han har en naturlig fallenhet för att älskas och är helt självgående. En ensamvarg med enorm styrka och en enastående social förmåga.
Han är stor. Han är lång. Han är stark som en jävla oxe. Och han vårdar mig som en kattunge när jag är sjuk.

Jag tänker behålla honom i minst tretton år till.