het kycklingsoppa med sockerärtor

jag ville laga mat. Det var allt.
På den lokala vi-butiken kl 16 kan ingen höra dig skrika. Redan tidigt fastnar jag bakom en hurtfrisk dam i tights och väst märkt "svenska spel". Hon vallar en ålderstigen mor och de diskuterar en handbollsspelare. I obehagligt tonfall. Hela vasastan dräller av något slags halvkändisar som är nyhetsuppläsare/skådisar i halvproduktioner/programledare-i-program-från-förr i medelåldern. Deras signum är basker, anorexia och ett behov av att göra entré. En fredag på Vasahallen blockerar de charkdisken med en uppvisning i delikatess-kunskap. De vägrar att uppge vad de vill ha utan beskriver det istället som "en chorizo-likande korv som påminner om den asiatiska varianten fast just den här är fransk och passar fint till ett franskt vin som...."
...och kön bara växer.
Mitt kamp-och flykt-hormon är maximerat och jag vill slå baskern av huvudet på den satan och oförskämt högt meddela att hon uppenbart ändå inte tänker äta någonting.
En fet högröd man har tagit två pizzaslajsar till fånga och magar sig långsamt fram genom den lilla butiken och smaskar. Det luktar.
Alla vasastadsmorsor på 40plus mammar sig fram på höga klackar och kacklar om biodynamik och ekologiska ärtor. Deras ungar skriker med vibrato som inte verkar mänskligt möjligt men icke desto mindre fullt förståeligt.
Jag har fått ett synfält som påminner om den där typen av gammeldags slakteributiksfönster med vatten som tycks rinna både uppåt och neråt.
En ung kvinna glider fram på hälen av sin höga klack framför mig i kön till kassan. Hon ler ursäktande och håller fram en tidning. Håller kön lite för länge och viftar fram sin man som släpar på två korgar och en vagn. De dividerar om eventuella rabatter, håller upp kön och talar överlägset till tjejen i kassan.
I mitt huvud spelas filmer upp. I den ena är jag antonio banderas, bakom mig ett eldhav. Jag har automatvapen, är sammanbiten och ingen överlever. I den andra är jag valfri psykopat. Jag håller en ölsejdel, slår sönder den, håller i örat och skär långsamt i främmande människors ansikten.
Min styvmor, iva-systern, menar att mitt hat till främmande människor har sina rötter i extrem stress och trötthet. Jag vet inte. Men måste de klä sig i konstfibrer och vara så osminkade?