vi begav oss till förorten för lägenhetsvisning. Jag, min man, vår guddotter och själva gudmamman. Eller vad man kallar mamman till sitt gudbarn...? Man kanske kan säga Eva? Alltnog; förorten var rätt trevlig, men olle var kinkig och ville hela tiden bli upplyst om var han befann sig i förhållande till tull. Blicken var flackande och han ville inte äta. Själv var jag positiv och solig. Trots pöbelhorder som ryckte i skafferidörrar och drog i väggsprickor. Men på visning två tog mitt tålamod slut och ersattes av ren och skär skräck. I en perfekt charmig lägenhet hade en dåre med konstnärsambition prytt en vägg med: "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag". Turkos vägg.Tänk på att de här människorna kan vara dina grannar. Någon du möter på gatan eller tunnelbanan. De lever mitt ibland oss och förökar sig.
Min första instinkt var naturligtvis att föra guddottern i säkerhet och vi begav oss snabbt till söder. På street fick olle öl, eva mat och ida trygghet. Ordningen var återställd och vi känner att vi nog bor kvar i vasastan ett tag till. Vi har sökt bygglov för en uteplats.Denna gång kom vi undan med blotta förskräckelsen. Och pekoral signerade fred åkerström på hjärnan.
I övrigt är mitt betyg på madonnas HARD CANDY 4 av 5 möjliga.
PS! alltså på riktigt har jag fått "jag ger dig min morgon jag ger..." på hjärnan. Det är helt jävla olidlligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar