när jag vaknade i går kände jag genast att något var fel. Kroppen var tung och tankarna destruktiva. Mitt uppsalabesök från torsdagen gjorde sig påmint. Jag var drabbad av småstad.
Uppsala låg som en hinna över kroppen och jag var endast ett par timmar från döden. Jag drack en balja renande te och begav mig till gymet utan att passera gå. Ställde stairmastern på ett motstånd värdigt wibergskan och trampade för mitt liv. 1 timmes psykopattrampande bort från platsen där rädsla för det avvikande dödar all kreativitet och civilkurage. Jag svettades bort stan där alla vet vilka alla är men ingen känner någon. I lurarna sprängde i am a motherfucker på repeat bort den klaustrofobiska känslan jag får av människor som aldrig släpper taget. Den speciella sortens illamående skapat av den röda tråden som förenar alla på facebook och i sängen piskades bort av ett stenhårt muskel-pass. Tills allt som återstod var blodsmak i munnen.
Hemma hos michanek finns en vit terapisoffa. På den kan man få ligga och lapa (numera i strängt reducerad mängd) vin, prata av sig och lyssna på miches kloka ord. Jag tycker synd om alla som inte legat i den soffan. Den sägs ha botat ledgångsreumatism och upplöst oheliga allianser. I går begravde jag en hel stad i den. De som jag skiter i som vägrar sluta bry sig. Hustrubyten och prydliga häckar som döljer ond bråd död och misshandel. Allt hyckleri och kindpussande. Menande blickar och illa dolt förakt. Kosmetikan som inte döljer missbruk, illojalitet och missunsamhet.
Nu prydligt förpackat i en soffa på söder.
Det är fantastiskt!
/Anna-Sara, i fornfin form
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
9 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar