jag var på begravning igår. Det går inte att ta farväl av en 32-åring. Det går bara inte. Det fanns inget försonande i ceremonin. Ingen tröst. Det blev egentligen bara värre. När prästen talade till flickvännen om förtroliga samtal vid köksbordet och till föräldrarna om pojken som behövde få tigrarna bortjagade från under sängen var jag nära att bryta samman. Och jag funderade länge över hur fruktansvärt sällan man ser vuxna män gråta så mycket.
När jag såg min lillbror och hans barndomsbästis vandra från kistan med sammanbiten sorg och rinnande ögon såg jag bara barnen michael och erik. Jag såg 13-åringarna de nyss var. Det är helt outhärdligt.