björnen på bilden heter björn och är jämngammal med mig. Därvid upphör likheterna. Till att börja med är jag större. Och mindre hårig. Framför allt har jag åldrats något så kopiöst mycket mer än han. Jag kan inte begripa varför björn ser så fräsch ut när både missan och röda katten mao har fått sätta livet till under arbetets gång. Problemet med björn är, som namnet antyder, att han varit helt oälskad. Han var stor, fin och av god kvalitet. Lite för hård att krama, lite för stor att släpa på. Därför har han hängt med som dekoration i alla år och är bara lite nött på ryggen eftersom han lutat sig mot väggen i hela sitt liv. Det kanske är så det går när man inte blivit tillräckligt älskad, man liksom konserveras.
Själv ser jag härligt sliten ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar