kontorshora

michanek har försökt diskutera myten om den lyckliga horan med mig. Jag har varit en usel samtalspartner eftersom jag inte funderat något närmare över det. Inte ett ämne som berört mig. Alls. Förrän nu. De senaste dagarna har jag läst porrskådisen jenna jamesons "memoarer". Marknadsföring som haltar betänkligt men, i stycken, ändå rätt intressant. Jenna verkar inte speciellt, varken, lycklig eller olycklig. I alla fall i sitt yrke. Nu vet jag heller inte om hon är att betrakta som prostitutierad? Hur räknas det om man får betalt för sexuella tjänster om man inte får pengarna av den som betäcker? Jag kan bara komma fram till att det är något slags definitionsfråga.
Detta har väckt en undran hos mig.
Jameson beskriver sin karriär. Med betoning på karriär. Och mätt i framgång, stålar och makt har hon, vad jag förstår, nått den absoluta toppen.

Varför är då detta med att sälja sin kropp så jävla känsligt och upprörande? Att sälja själ, psyke och principer går, inte bara bra, utan till och med med applåder ibland.
Jag horar aldrig med min kropp och mycket sällan med mitt psyke. Det första förväntas, det senare stör. Något så alldeles oerhört.
Jag vet inte hur ofta jag får höra att jag är "helt omöjlig". För principfast. Socialt inkompetent och körd i nätverkssamhället.
"Man kan väl hälsa i alla fall".
- nix, jag vill inte hälsa på folk som inte förtjänar min respekt.
"Han har inte gjort mig något".
- inte hitler heller va?
"Jag måste ju försörja mig, jag måste överleva".
- jag kan inte se nödvändigheten.

När jag har sagt upp mig från bra jobb för att företag är omoraliska eller vägrar frottera mig med hustrumisshandlare för att det kan vara bra med kontakter blir folk alltid sjukt irriterade. Och undrar när jag ska växa upp och bli en produktiv del av samhället. Det är så "onödigt att visa vad man tycker om man inte har något att vinna på det. Får jag adda dig på face book?".
De gånger jag på kunds begäran gör något fult, illa skrivet, billigt eller tråkigt får jag alltid beröm och betalt. Om jag socialiserar med folk jag inte kan med så får jag cred för att jag mognat.
Men jag mår illa över mig själv.
En sexuell tjänst borde ju rimligtvis, i alla fall, ta mindre av min tid.
Ofta säger folk till mig:
- ah, men va fan, du kan väl bjuda till lite, du måste kompromissa för att komma någonstans. Måste du alltid bråka?
Aldrig säger någon till mig:
- ah, men va fan, du kan väl ligga lite med honom, han vill ju det, det är inte hela världen. Varför krånglar du alltid?
Om jag började ligga med folk till höger och vänster för att bli gillad och jobba mig upp här i världen skulle folk förakta mig.
Varför är det ok att sälja sitt psyke men inte sin kropp? Frågan är inte retorisk, jag har inget svar och jag undrar verkligen.

Kan horor vara lyckliga?