måndag

i dag vill jag bara prata om zlatan känner jag. Men låter bli. Det blir lätt tjatigt. Men herregud vilken...övermänniska! Jag känner mig lycklig i hela kroppen och flinar fånigt. Superhjälten glider in från höger och räddar världen på en bokstavlig kvart!
Jag hjärta zlacke = sant

Onda omständigheter tvingar mig att jobba hela tiden och det klär mig inte. Jag gillar verkligen inte att jobba. Det känns jävligt 1990-tal.
I slutet av nittitalet jobbade jag jämt. Jag hade ett heltidsjobb, en kvartstjänst och ett förtroendeuppdrag. Och så jobbade jag extra på krogen och frilansskrev.
Jag vågar påstå att det var helt bortkastat.
Jag skyller på att jag var ung som fan och behövde bekräftelse. Och märkeskläder.

Nu gillar jag mig själv så mycket att jag förmodligen aldrig skulle behöva en enda jobbtimme till om inte hyran drev mig.

Inget roligt händer förrän nästa helg. Men ett nytt bra adjektiv har dykt upp: "österrikiskt".

"Både vädret, lägenheten och jobbet har känts lite österrikiskt den sistlidna helgen.".

Jepp det funkar.

Och sophie-dear gjorde mig observant på ett skönt begrepp som används alldeles för lite; frökenargumentet.
- Hur skulle det se ut om alla...

Ha en fin vecka och sky arbete som pesten!