tänk om jag blir galen

en inte så obetydlig del av mitt liv domineras av den så kallade "tänk-om-jag-blir-galen-faktorn".
Alldeles nyss stod jag, till exempel, och rotade efter lunch i kylskåpet och fann en fin-fin öppnad flaska alsace som höll på att förfaras.
- tänk om jag blir galen och dricker upp den till lunch, blir packad, inget jobb blir uträttat och min man kommer tro att det, till sist, slagit runt på rikt när han kommer hem.
Mina tänk-om-jag-blir-galen-upplevelser genererar alltid känslor av skräckblandad förtjusning.Vin till lunch är ju, naturligtvis, tänk-om-light. Det kan vara betydligt värre. Som när jag övningskörde. Jag kunde aldrig släppa tanken: "tänk-om-jag-blir-galen-och kör av vägen rätt in i pappan med barnvagn". Eller varje gång jag ser linda rosing eller charlotte perelli - "tänk-om-jag-blir-galen-och skaffar en kalle-anka-mun".
Alltså; jag skojar inte. Jag blir rädd på riktigt. Det känns som om jag bortom mig själv skulle kunna ringa och boka tid för läppinplantat och meja ned oskyldigt folk med bil helt bortom vilja och kontroll. Och sen stå där som ett fån och förklara:
- nä, jag blev ju galen. Det var väntat.

Min värsta gång var när jag satt på en aningen finare middag. Runt bordet fanns tre medelålders uppsalafjantar som alla satte på samma unga servitris. De var alla vänner, kände inte till sin gemensamma hobby och de hade sina fruar med sig. Från förrätten och framåt drabbade jag samman med tanken att jag skulle ställa mig upp och knacka i glaset med kniv och trevlig pratigt hålla ett tal i ämnet.
"Pelle, Pelle och Pelle. Med förtjusande fruar. Ni har ju känt varandra rätt länge och jag vet inte om ni är medvetna om det faktum att ni även delar älskarinna? Jag råkar även veta att klamydia kan bli aktuellt som en ny minsta gemensamma nämnare".
På sant: jag vågade inte öppna käften under hela middagen. Det kändes som om minsta millimeter munöppning kunde ge upphov till vad som helst.

Men tänk om man verkligen skulle bli skvatt galen. Och blogga om det!?