enheten mike rapporterar in

vår familj är inte stor. Och inte tight. Ibland förundras jag över de fem-sex (55 - 66 om man räknar in löst folk som adopterats in på olika vis) lösdrivande enheterna som utgör oss. Ingen har samma efternamn, vi hörs rätt sällan och har i ärlighetens namn fruktansvärt dålig koll på varandra. Vi gillar varandra och trivs med detta. Jag klagar inte. Jag skulle behöva skjuta mig själv om jag tvingades slava under traditionella familjeformer. Ibland blir det dock parodiskt.
MIn bror mike åkte till sydafrika någon gång i början av december. Han åkte dit med sin halvbror (som jag aldrig träffat) och några kusiner. Och kanske en syster (inte jag alltså), men jag är osäker. Däremot kände jag mig rätt säker på att han skulle vara borta i sex veckor. Han är nämligen den jag står närmast och min koll är, i sammanhanget, hyfsad. Han bor i min lägenhet och jag får min post dit. Någon skulle se efter hans lya och skicka posten till mig. Jag fick en bunt i mitten av december. Sedan inget.
För ett par dagar sedan började jag oroa mig för att jag inte sett röken av någon post och jag har ingen jävla aning om vem någon som ser efter lägenheten är. Jag ringde mor.
- vet du när brorsan kommer hem?
- ...jag tror jag har hört något om den 17...?
- men det har varit, va?
- ja, vaddå, borde jag vara orolig? Inga nyheter är väl alltid goda nyheter i sammanhanget? (anklagande)
- nä, nä, men han borde ju vara hemma i så fall och jag har inte sett honom inloggad någonstans. Och jag får ingen post.
- vaddå post?
- ja, någon ser efter lägenheten och skulle skicka post till mig men gör det inte.
- vem?
- jamen inte vet jag!
- han kanske har stannat länge, du kanske kan ringa och fråga?
- vaddå stannat längre, han måste väl börja jobba? jag har inte hans nummer. Har du? Du kan väl messa?
- ok, jag hör av mig om jag hör något.
- fan, sånt här brukar väl familjer veta. Vi är ju som utspridda konstiga enheter.
- det är mitt fel, tog mor ädelt på sig.
Vi nöjde oss där.

Ringde michanek och ondgjorde mig lite över vår besynnerliga familj där folk kan försvinna lätt som en enkel. Hon gjorde det inte lättare genom att ställa konstiga frågor om vad han hade för adress i sydafrika och vem han åkt med.
- va fan!? ska man veta allt sånt här. Och borde jag oroa mig? För annat än posten, that is?
Jag blev alldeles förbi av trötthet av detta samtal, rullade ihop mig i soffan och proklamerade gäspande, men storvulet, till cicci att jag "minsann ska ta tag i detta med den försvunne brodern på måndag". Varpå michanek garvade sig till en hostattack.
Sen ringde modern och sa att hon kommit på att hon hade ett annat nummer till brodern och hade fått svar. Han var kvar i sydafrika, fast det var nog inte meningen egentligen att han skulle vara det. Trodde hon. Hon visste inte säkert. Men han skulle höra av sig när han kom hem. När det sker är oklart.
Jepp. Så är det att vara jag denna lördag i januari 2008.

/unit anna-sara - längtar som fan efter min älskade bror

PS! jag bör kanske också klargöra att jag har 6 syskon, typ 4 adopterade systrar, ett gäng afrikanska syskon - de flesta har jag aldrig träffat - som min bror hävdar räknas. Syskonen har i sin tur halvsyskon och adoptivsyskon. Mina 6 syskon är, för övrigt, halvsyskon. Och en hel del av dem skulle jag kunna vara förälder åt emedan min far och mor var produktiva mycket länge. Dock inte med varandra. Jag växte upp på 70-talet.