mina vänner anklagar mig ofta, kärleksfullt (vill jag tro), för att vara något av en snobb. Det gör nog mina ovänner också. Fast mindre kärleksfullt (vill jag tro). Jag avskyr att semestra i thailand bland svennar som tycker det är exotiskt. Jag avskyr rent generellt när folk värderar en semester utifrån hur billig den blev. Jag bor hellre på stampat jordgolv än på medelklasshotell om jag inte har råd att bo femstjärnigt. Mitt tyngsta argument för att inte skaffa barn är att risken för att de ska bli som folk är mest är överhängande. Jag betvivlar att människor som bär konstfibrer har något existensberättigande och jag anser inte praktiska utbildningar skall anses vara akademiska. Rent generellt mår jag fysiskt illa av folklighet och drabbas av oerhörd sekundärskam när människor gillar martin stenmark eller skickar julkort på sina barn. Allt detta får människor i min omgivning att antingen skaka kärleksfullt på huvudet eller explodera i avsky.- Din jävla snobb, skrattar eller fnyser de.
Jag har helt förlikat mig med detta. Hellre snobb än pöbel i alla fall. Med tiden har jag inte bara accepterat utan även adapterat. Ett aber är att jag, som tidigare nämnt, läst och gillat stieg larssons millennium-trilogi. Detta skadar högst avsevärt min snobb-status. Men den grad av förnedring jag skulle utsättas för anade jag föga.
I fredags lunchade jag med kris. Jag erkände min folklighet.
- åh, tjöt kris förtjust, jag avslutade precis del två...
(och i en sekund kände jag mig förlåten och mindre ensam)
...på franska, avslutade han sött och klippte med ögonfransarna.
Je ne suis pas un snob. Je suis un amateur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar