emedan jag gör allt för konsten uppsökte jag och michanek kristina lugns teater, brunnsgatan 4, för att studera Stora Sjok.Nä, så var det inte. Jag bara ljuger.
Jag fick biljett till "hoppas jag hinner hem" av kristina lugn med monica nielsen och tintin andersson i rollerna i födelsedagspresent. Jag var glad och lycklig, kristina lugn är en idol sedan alltid och jag hade laddat upp med en stor påse godis.
Stora Sjok var en bonus. För sjok där var. Stora och små. Feta, men mest magra. Grå spikraka luggar, en hel del randigt och från ryggsäckarna dinglade "heltokiga" reflexer från designtorget.
Michanek, som tidigare påpekat det skämmiga i godis en lördag på teatern, plockade nu glatt upp sin gömda påse, mumsade, dinglade med benen och påpekade med småflicksgullig röst att det "minsann var på tiden att man var yngst en lördagskväll.".
Storögt glodde vi på Stora Sjok och hennes feministiske man med rosa bandet på koftslaget. Småkakor serverades och det konverserades om allan edwall och lena nyman.
På scen kunde det fullfjädrade sjoket nielsen skådas i blommigt och röda gummistövlar. Alldeles lysande. Lika lysande var sjoket-in-spe tintin. Jag kunde inte sluta tänka att de är mor och dotter i verkliga livet, fast jag vet att det egentligen är kim andersson som är tintins mamma. Det blir rörigt på något vis. Det kändes som om kim och monica på något sätt tillhör samma sjok.
Jag hade svårt att fokusera på scen och kände mig ibland manad att i stället glo på publiken. Det var som en gigantisk happening.
Sjokade vinglade vi ut på stureplan insvepta i hav av stora stycken tyg i en symfoni av vardagssurrealism.
Här. I. Kulturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar