meh, ååååååhrå!

jag behöver en förälder. Eller en livscoach. Eller nåt.

in the whole wide world

anna book är en evig källa till förfäran och munterhet. Jag hade precis kommit över rubriken:

anna book: Jag har bantat sönder mig!

(När?! När skedde detta!?)

Vid zappning fastnar jag i ett samtal mellan henne och lotta engberg (!!).
Lotta frågar: vem skulle du helst av alla vilja göra en duett med?
Anna svarar: jan johansen.

ouppfostrat

ouppfostrad är ett bra, distinkt och sammanfattande gammalt ord som tyvärr allt för sällan används. Det talas så jävla mycket om kulturer, klass, respekt, trender blablabla, meny ytterst lite om uppfostran.
Jag är så jävla less på ouppfostrade människor. Gubbar som kissar i det offentliga, kvinnor som talar i mobiltelefon på restauranger, barn som avbryter och tonåringar som skriker från sitt rum istället för att uppsöka målet för sitt ärende.

Jepp, det var dagens tantskopa. I morgon ska jag tala om slarv.

knappast julafton

i morse vaknade jag med en distinkt känsla av jul och barndom. Jag vet inte om det var något jag drömt, något i ljuset eller en doft, men det kändes precis som om jag var åtta år och kunde förvänta mig julklappar och mormor på besök.

Dessvärre var det vanlig jävla måndag i oktober, jag är 39 och förväntas kliva upp och producera. Tur man inte gillar julen så mycket.

heltidsanställd på sats

jag tränar på sats. I min värld är det att likställa med ett erkännande.
Sats har sveriges bästa klasser och instruktörer. Därmed upphör plusen. Punkt.

Allt annat med det förbannade gymet är jobb. Ett heltidsjobb. Man kan inte smidigt glida in och dra sitt kort. Icke. Det ska lämnas till kassapersonalen (och ja, jag hade lust att särskriva) som drar det åt dig. Min insider har skvallrat och berättat att detta görs så där amerikanskt så att alla ska få ett naturligt klämkäckt "hej och välkommen" när de kommer. Tidsåtgången och krånglet verkar sekundärt.

Vidare lägger jag ner minuter och timmar på att hitta listiga sätt att passera gå när jag är på väg hem eftersom vrålaporna i kassan även instruerade att säga hej då till alla som går.
Skrika hej då på ett attackmässigt vis så man blir rädd. Och huxflux börjar de ringa på mobilen under kontorstid och frågar om man är nöjd, undrar något eller bara vill prata lite. En gång fick jag hela storyn om en lindrigt begåvad sats-anställds graviditet. Så vitt jag kunde förstå var den särskilt märkvärdig.

Dessutom måste man bevaka klasserna som en hök på nätet för att få plats. Man måste ha full koll på vad man vill träna hela nästa vecka.
Förra veckan glänste jag genom att redan 8 dagar i förväg boka pers dansklass. Är man en timme för sen hamnar man på väntelistans plats 43. När jag, i dag, glad i hågen gled in på odenplan sju minuter före träningstid var det kalla handen.
- nixpix, sa den försäljarleende bönan i kassan, du måste vara här tio minuter före klassens start.
- men det är ju bara tre minuter för sent, försökte jag.
Men nej. I all sin godhet gick hon in i systemet och såg till att jag inte fick en anmärkning för "icke avbokad klass".
Va fan. Jag har inte tid att träna på sats. Jag får gå ner på halvtid.

fina pappa-saker

den här veckan har min pappa:

• eskorterat mig till max ernst-utställningen och visat sig gilla samma saker som jag
• promenerat med mig
• eskorterat mig till banken
• opererat in mer minne i min trötta burk
• låtit mig sova middag efter jobbet och väckt mig med te och vitt bröd
• bollat romanidéer
• berättat underhållande murvel-historier från tidningarnas djupaste gravkammare

Nu har jag bestämt att han kan komma på besök rätt ofta. Det är fint med pensionerade föräldrar. One down. One to go.

lycklig idiot

jag tillhör, i bekantskapskretsen, den lilla skara människor som inte äger en spänn, lever ur hand i mun och inte har en krona eller minsta fastighet att vänta i arv. Någonsin. Man kan säga att jag får klara mig själv.
Man kan säga att detta är ett bekymmer.
För andra. Inte för mig.

Redan för tio år sedan började folk tjata om att jag måste spaaaara, sätta in på konton, investera i aktier och tänka på framtiden.
Själv har jag alltid undrat vad jag ska spara, vad som skall sättas in, varför och vilken framtid?
Jag kommer från en lång fin tradition av ekonomiska idioter och har överhuvudtaget aldrig haft några finansiella geni-förväntningar på mig själv. Det fina med det är att så fort jag har stålar blir det kul. Både för mig själv och min omgivning.
Det är ju ändå bara på låss! När jag läste a-kursen i ekonomi på universitetet stod det helt klart: ekonomi är den minst exakta vetenskap som finns helt enkelt efter som allt är symboliskt mumbojumbo. Hittepå. Någon gång bestämde någon idiot (troligtvis en man) att potatisekonomin skulle krånglas till och vips var myntet uppfunnet. Vad är ett mynt? Jo, en symbol. Ingen kan väl påstå att symbolerna har blivit mer exakta och begripliga med tiden? Och så kallar de semiotik för flummig vetenskap!(?).
De senaste tio åren har alla runt omkring mig börjat få aktieutdelningar, håvat in arv, ombildat till bostadsrätt och gött sina pensionskonton. Och lyckade investeringar har diskuterats kring middagsborden. Jag har aldrig något att tillägga. Ibland har jag undrat om det kanske faktiskt är så att jag är en idiot på riktigt som aldrig kräver tillbaka skulder som folk "glömmer bort" och inte skaffar mig "en buffert" (människor som pratar om "buffert" vill jag tillfoga smärta).
Det är säkert så, men just nu, år 2008, känner jag mig som en riktig vinnare. För medan alla skaffar sig rynkor och magsår över huruvida den ekonomiska tsunamin (hur fan är man funtad när man kommer på ett sånt uttryck!?) påverkar deras stålar och indirekta trygghet, så bryr jag mig faktiskt inte. Alls.
Supernajs.