julefrid, sur vuxen, sur unge

jag har inhandlat ljus och en sladd, monterat upp mina 4 julmojänger och tänker nu inte sätta min fot i city en enda gång förrän i mitten av januari.
Gräsligt.

Jag blir så fruktansvärt stressad av människors julstress. Och än mer stressad av alla julattiraljer som radas upp i hus och hem. Miljontals eldfarliga, miljövådliga pidutter och pidonger made in china. Jag tycker oftast att det ser mer skräpigt än vackert ut. Värsta sorterns juldekoratör är (enligt en helt ovetenskaplig och statistiskt insignifikant undersökning jag gjort) kvinnor som nyligen skaffat hem, sambo eller barn. Deras kreativitet saknar liksom hejd. Det blir liksom hajk av alltihop:

"chipåvälkomne, i dag ska vi lära oss hur man gör en julgrupp av en helt vanlig ryggsäck och ett par kottar"

Själv håller jag en mer asketisk linje.

För övrigt har jag gjort ett djupdyk i gamla fotoalbum. Till min stora glädje (och viss genans) kunde jag upptäcka att jag var lika grinig som barn. Här nedan som tvååring på besök på zoo.
- Släpp ut djuren för fankens gubbar, annars surar jag dig till döds.
Typ.
[egentligen ligger bilden här för att pappa-far ville ha den]

ett glas vin till maten och julefrid - as if

jag funderar på att inta området framför tvn och tjurigt vänta in en enda människa som berättar att julens budskap är presenter och grejer i mängder. Personlig vinning. Överdrivna mängder mat. Och fullt av grejer, grejer, grejer.
Om varenda jävel verkligen tycker att julen "är en tid för eftertanke och gemenskap" så fattar jag inte varför julhandeln slår alla rekord år efter år. Vilka är de deprimerade, skuld- och pantsatta?
Det finns en uppenbar diskrepans här. Hm.

Å andra sidan har jag väntat ganska många år på att någon, i intervjusituation, ska säga: jag brukar dricka mig lite full ett par kvällar i veckan. Jag tycker att det känns bra. En flaska vin eller två slinker allt som oftast ned.
Men icke.
Herregud så många människor som dricker ett glas gott vin till maten. Att systembolaget går runt!?

in i medelålder med förlorad oskuld

i kväll var det tjejkväll med Ida 1 och Eva 42. Glass, välling, måttliga mängder vin och idol. Och det var trevligt. Det tyder på annalkande medelålder.
Både jag och Eva förlorade vår idoloskuld och röstade på Johan Palm. Vad det tyder på vet jag inte riktigt.
Men det faktum att jag inte vill ligga med honom hintar väl även det medelålder.
För övrigt är det där idol en jävla smörja.
Och att det är trevlig att både se på och engagera sig i smörja...
...ja. Ni hajjar.

social fobi

tv4 lokalnyheterna tar i dag upp att våldtäkt där offret känner förövaren har lägre prioritet hos polisen än de där offret inte känner förövaren. Jag hittar tyvärr ingen länk. Det verkar ha ganska låg prio vid nyhetsvärdering också.
Så tänk på det nästa gång ni får lust att lära känna en man. Det var bara det.

what’s all the fuzz about?

jag tycker en hel del. Om jag fick välja yrke fritt så skulle jag vilja få tycka. Ett stort kontor med utsikt där folk fick söka upp mig för att jag skulle få tycka. Gärna på ett ovetenskapligt icke-akademiskt vis. Bara, just, tycka.
Mitt utgångsläge för tyckande baseras i regel på att "de andra" måste ha fel. Ju fler som har en och samma åsikt - desto större skäl att bli misstänksam tycker jag. Och när någon håller med mig blir jag frustrerad och misstänksam.
Under åren har ett gyllene tillfälle till mottyckande växt fram. Med kulmen fortfarande att vänta. Mona Sahlin! Varenda jävla människa verkligen avskyr Mona Sahlin. Ålder, politisk tillhörighet, kön spelar ingen roll - folk hatar Sahlin. Vilket jävla guldläge för en motvallstyckare. Men...
...inget.
Jag lyckas inte få några åsikter. Jag ogillar inte Mona. Jag gillar henne inte heller. Sen jag satt ord på detta fenomen har jag verkligen försökt hitta något att gilla eller ogilla hos henne. Men nej. Jag tycker att hon är rätt ful i håret, men det räcker liksom inte. Jag har kommit på att hon var för homo-äktenksap innan alla politiker skaffade en egen bög att krama. Men det räcker inte heller. Mitt åsiktsvibrato går helt enkelt inte igång. Det är ytterst nedslående. Det har bara hänt en gång tidigare - under Kent-hysterin. Alla människor oavsett kön, ålder, hudfärg och politisk tillhörighet älskar(-de?) Kent. Jag kan inte uppbringa ett enda för eller emot Kent heller.
- Ska jag härmed dra slutsatsen att alla som gillar Kent avskyr Sahlin och jag lever i utanförskap och måste flytta till rosengård eller konfusenbo?

tretton

för exakt tretton år sen höll jag precis på att flytta tillbaka från stockholm till uppsala. Det skulle bara vara temporärt. Jag skulle gå klart en kurs, skriva en uppsats och styra upp lägenheten. Uppsala var då, och är nu, en helvetes otäck stad. Jag kände knappt någon, var uselt pank och hade på det stora hela inget att hämta i byn. Fast det hade jag. Utan att veta om det.
För exakt tretton år sedan, på timmen, strax innan jag skulle fylla 27, låg jag och funderade på vad jag skulle ha på mig på en jäkla stor 30-årsfest jag var bjuden på. Jag hade fått extraknäck på en hipp krog i uppsala och den 26 november 1995 hade krögarna stort 30-års-kalas.
Den ena chefen sågs som eftertraktad ungkarl i stan och jag visste att han krossat en hel del hjärtan. Jag hade varit på både en och två fester där flickor suckat, trånat och tävlat i vem som fått maximalt visat intresse från honom.
Själv fattade jag ingenting. Jag tyckte att han pratade roligt, klädde sig roligt och såg rätt rolig ut. Han var dessutom orimligt lång.
I själv verket var det honom jag hade att hämta i uppsala. Denna dag för tretton år sedan skulle avslutas med att den långa jäveln med rolig dialekt följde med hem till min tjugofemkvadratare. Där lämnade han sina kolossalformat stora skor och sin tandborste. Och nu har jag alltså haft honom i tretton år.

Och det har visat sig att det bästa med mig, otvivelaktigt, är Olle.
Han har en naturlig fallenhet för att älskas och är helt självgående. En ensamvarg med enorm styrka och en enastående social förmåga.
Han är stor. Han är lång. Han är stark som en jävla oxe. Och han vårdar mig som en kattunge när jag är sjuk.

Jag tänker behålla honom i minst tretton år till.

curlingkänga

när jag stoppar fötterna i ett par curlingkängor blir de glada. Jag älskar vinter. Riktig vinter med snö. Den inträffar i princip aldrig i stockholm. I stället får man dras med det där vår-höst-slasket som mer är ett tillstånd än ett väder. Men nu är det vinter. Riktig med snö. Kylan är av det slag man kan klä sig emot. Förslagsvis med curlingkängor.

Gårdagen avslutades med sundsvallsfolket - Annica, Burre-Banan, Jossan och Ondskan - på east. I dag fick man sovmorgon och Olle jobbar hemma. Kombinationen snö, sovmorgon och alla hemma har fått mig att tro att jag är 14 och har jullov. Det är ganska dåligt för arbetsmoralen.

I kväll avnjuter jag Bruno K Öijer på Södra Teatern. Lyllo mej!
Det finns irriterande lite att klaga på just nu.