Sedan ett år tillbaka sitter jag inhyst i ett litet, ganska så trist men funktionellt, kontor. Den senaste månaden har det dock fått en air av, kanske inte direkt glamour men i alla fall...hm...viktighet. Jag upptäckte att jag har en upptaget-knapp utanför min dörr. Som fungerar. En sån där som alltid satt utanför dörren hos de riktigt viktiga och upptagna när man gick grundskolan. Rektor, skolsyster, kurator och syo. Allt de gjorde var så onormalt viktigt att om lampan lyste vågade man inte knacka eller prata. Knappt ens andas.
Nu har jag en knapp. Jag tillhör de viktiga. Tråkigt att jag har kunnat vara viktig i ett helt års tid utan att veta om det. Det tar jag igen nu. Ett par gånger om dagen trycker jag in upptagetknappen och känner att eventuella besökare borde stå utanför och se osäkert kissnödiga ut med mössan i handen.
Det finns en hake dock: mitt kontor ligger längst bort, högst upp i huset. Aldrig någon som har vägarna förbi utan att meddela sig innan. Ingen får se min röda lampa. Det ligger ju i sakens natur att man har många spontanbesökare. Annars blir ju knappen överflödig. Det verkar ju helt utvecklingsstört att be någon komma och sedan låsa dörren, trycka på upptaget och låta dem vänta lagom utmätt tid. Eller, det kanske var så rektorn gjorde i alla år? Vid närmare eftertanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar