de saktmodiga

kristendomen och bibeln är till och från min källa till tröst och visdom. Jag har alltid varit förtjust i passagen om de saktmodiga i Didache:
"Mitt barn, var inte missnöjd, ty det leder till hädelse; var inte heller trotsig och bär inte onda tankar, ty allt detta är sådant som föder hädelser;
utan var saktmodig, ty de saktmodiga skall ärva jorden;
Var tålmodig och medlidsam och sveklös och stillsam och vänlig..."

Jag tolkar det som att jordens räddning ligger hos de fridsamma som handlar avvägt. Tyvärr kan jag konstatera att de saktmodiga ligger under mot verkligheten.

Min styvmor, sjuksköterskan, gjorde mig uppmärksam på fenomenet för något år sedan då hon med en suck konstaterade att föräldrar inte har något tålamod med förkylningar. Barn förväntas vara friska och på fötter efter tre dagar, är de inte det uppsöks sjukvården. Sjukvårdspersonalens jobb består då i att förklara att en förkylning oftast vara upp till två veckor. Detta har ingen tid med, ungarna skickas tillbaka till dagis och skola, blir aldrig riktigt friska, smittar andra ungar som... et cetera. 1-0 till verkligheten.

Tid för eftertanke och reflektion verkar saknas i stort och smått. Varje dag hör jag att någon gammal vän skaffat barn med någon han känt i 6 månader eller flyttat isär efter ett års relation. Företagen har inte råd att satsa på friskvård och planeten har inte råd att bevara regnskog. Snabba puckar - här och nu. I dag moderat - i morgon socialdemokrat. Hwo´s hot, who´s not?

Hela tendensen i samhället är otålig på ett sätt som blir rent av löjligt när det kommer i massmediala uttryck.
Paris Hilton lät meddela efter 3 dagar i fängelse: "jag har blivit mer andlig". Tre dagar!? Hur mycket information finns att hämta på tre dagar?
Linda Rosing är med i en dokusåpa, börjar knarka och går ut i media som avgiftad inom loppet av ett år. Hinner man ens bli knarkare på ett år!? Hon viker ut sig, sadlar om och blir politiker. Tröttnar efter en månad och låter meddela:
"nu viker jag ut mig igen. Det är ändå ingen som tar mig på allvar". Men vem ska hinna ta henne på allvar!?
Nä, de saktmodiga ligger just nu under med tio noll.
För övrigt skulle jag vilja ha ett verb för det Linda Rosing gör. Att lindarosa sig fram eller så...
Något förslag någon?