när jag öppnar min garderobsdörr rasslar skelett från jordens alla hörn ut

jag har alltid tyckt att det är besynnerligt att man vill bli kändis. Liksom varför? Kändisskapet ser jag som en mindre trevlig bieffekt av att, typ, tjäna mycket pengar eller få jobba med vad man vill. Något som i mesta möjliga mån bör undvikas, men ibland ett oundvikligt ont. Jag har förstått att jag är rätt ensam om den slutsatsen. Många tycks vilja bli kändisar bara för att vara, just, kända. De behöver inte ens tjäna pengar eller uppnå världsfred. Känd i sig är ett mål. Jag förstår absolut ingenting av detta.

I morse textade jag följande till michanek:
"fyyy(l) faaan. Idegardsjäveln tränar på mitt gym. Visualisera honom i boxershorts! Jag mår inte bra alls.".

Det är ju egentligen helt sjukt att jag lägger ner tid på att studera thomas idegard klockan 9.30 på morgonen. Det är bara för att han är känd och att jag ogillar honom. Om han varit okänd hade jag inte noterat den blek-magra sammanbitne herrn i glansiga boxershorts.
Jag känner att vinsterna måste vara helt galet stora innan det ska vara värt att bli granskad och analyserad av alla när som helst du minst anar det.
Delar av bekantskapskretsen åker till en ö grekland varje sommar och badar nakna. Det gör även claire wikholm. Flera gånger har jag hört uppbragda fniss, menande blickar och:
- jag såg claire wikholm naken idag, det hade jag ju kunnat vara utan.
Om inte claire varit känd skulle hon ju bara varit en ful kvinna och troligtvis passerat osedd. Priset hon pröjsar för att vara känd är att man raljerar över hennes utseende.
Och wikholm/idegard är småskaligt.
- Tänk att vara britney!?
Hon drar ju förstås in ett par spänn till, men det kan ju absolut inte vara värt att få sina sammanbrott, vårdnadstvister och rehabiliteringar belysta med en ljusrigg från yttre rymden.
Ju mer jag tänker på det finns det ingen prislapp som kan få mig att vilja bli föremål för ett sms som avhandlar mina fula träningskläder eller ett löp som kommenterar min mans otrohet. Kanske en högre princip. Jag ska fundera på det.
Varför vill man bli allas egendom?

Michanek svarade, för övrigt, klokt:
"Men kära nån. Det här borde de sagt när du köpte kortet. Ring KO. Och mig sen.".