hela förra veckan har min dysfunktionella personlighet gjort sig gällande, påmind och ställt sig i vägen. Likt en edward scissorhands stapplar jag runt i vardagen och försöker relatera till andra, men så fort jag försöker smeka dem snittar jag upp dem. Det vore enklare om jag var diagnostiserat utvecklingsstörd. Då kanske jag kunde bo i gruppboende med likasinnade.
Nu möts jag bara av oförstående blickar från sambon.
Jag har ett eget folk men de är spridda i danmark, i högdalen, i umeå... och de agerar aldrig i grupp.
Och just däri ligger problemet. Jag fungerar inte i grupp. Och inte mitt folk heller. Alla är enheter på drift. Ett nätverk är ett fängelse, en grupp är ett straff.
Varför kan inte jag tycka att nattklubbing, facebook, kl 10-fika och nätverksdagar är höjden av lycka och samhörighet!?
Jag är ju för fanken kollektivt fostrad på 70-talet.
Så var ska jag bo och verka!? Var finns min egen musikal och film?
À propos absolut ingenting har jag gjort en hostile take over på michaneks blogg. Funderar på att göra fler under signaturen Beatrix Tourette.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar