jag borde inte men...

...aftonbladets löp i dag handlar om att charlotte perrelli är för smal.
ANOREXI-EXPERT
(expertsamhället, liksom...wtf? uppenbart inte en läkare som undersökt perrelli eftersom denne i så fall skulle ha tystnadsplikt. Någon har blivit tillfrågad och kollat på en bild)
PERELLI FÖR SMAL
(för smal för vad och varför? för smal för att må bra? för smal för ett fuck? och visst det naturliga svaret kommer:)
FÖR MELODIFESTIVALEN
(say what!? finns det en standard en minimigräns som nu charlotte fullständigt överskridit!?)

Det är ju inte som om man på något sätt förväntar sig nyheter eller något viktigt på löpen, men det kan ju i alla fall vara uppriktigt. Typ: kvällpressjournalist noterar: faan va smal hon är!
Typ.
Jaja, jag hajjar det är nog så här varje dag, men i dag hade jag tid att fundera. Rubrikanalys är öppet mål. Sorry.

social flopp, hermelin & inte tillräckligt utvecklingsstörd

hela förra veckan har min dysfunktionella personlighet gjort sig gällande, påmind och ställt sig i vägen. Likt en edward scissorhands stapplar jag runt i vardagen och försöker relatera till andra, men så fort jag försöker smeka dem snittar jag upp dem. Det vore enklare om jag var diagnostiserat utvecklingsstörd. Då kanske jag kunde bo i gruppboende med likasinnade.
Nu möts jag bara av oförstående blickar från sambon.
Jag har ett eget folk men de är spridda i danmark, i högdalen, i umeå... och de agerar aldrig i grupp.
Och just däri ligger problemet. Jag fungerar inte i grupp. Och inte mitt folk heller. Alla är enheter på drift. Ett nätverk är ett fängelse, en grupp är ett straff.
Varför kan inte jag tycka att nattklubbing, facebook, kl 10-fika och nätverksdagar är höjden av lycka och samhörighet!?
Jag är ju för fanken kollektivt fostrad på 70-talet.
Så var ska jag bo och verka!? Var finns min egen musikal och film?

À propos absolut ingenting har jag gjort en hostile take over på michaneks blogg. Funderar på att göra fler under signaturen Beatrix Tourette.

kiss the boot of shiny, shiny leather

mitt förra inlägg började bli så inavlat smetigt att jag inte står ut. Problemet är att jag inte har något att säga.

I går åt jag lunch med ida. Hon levererade ett skönt uttryck:
"jag var precis nyutkrisad och lite euforisk". En lysande beskrivning.

I dag har jag sprudlat av apati och lyssnat på nico and the velvet undergrounds venus in furs om och om igen.

Min far mejlade en dagboksanteckning från april 1992. Han hade funnit den när han rensat en gammal mac. Den avhandlade bland annat mitt uppbrott från dåvarande sambon. Det hade skett utan gräl och handlade snarare om långvarig splittring(wtf? jag kan ju inte varit mer än 21!). Jag rapporterades vara vid gott mod. Tacka fan för det. Jag vet ju bestämt att "den långvariga splittringen" egentligen stavades "långhårig yngling mycket lik carl-einar häckner". Jag har nog aldrig riktigt besvärat min far med detaljer.
Nu är vi kvitt det förra inlägget, va?

prins benny

benny bling-bling har en blogg som heter svartblogg. Ja, ni hör ju själva: hart när omöjligt att inte kolla vem det är.
Och det är det värt. Han är helt fantastiskt underhållande. Inläggen är varierade, rappa och aldrig pretentiösa. Hans ligg-lista är närmast legendarisk och mycket viktig för sverige. Och har ett helt gäng roliga avfällingar. Jag gillar honom så till den grad att jag börjat tänka på honom som en yngre bror. Detta kan, per definition, vara rätt dåligt för benny, men jag är glad. Min oscar går till benny.
Här tar han upp ett delikat problem och ger mig mitt livs finaste utmärkelse. Vissa kanske tycker kanske att detta är klubben för inbördes beundran. Det har vissa rätt i.

pöbelchock på nationalmuseum

framför mig snurrar en kvinna likt ett envist bi. Hon har tantpermanent och idisslar tuggummi. Lite för hög gäll röst.
Föremålet för min ömma låga är en toulouse-lautrec föreställande balett-flickor i grönt.
Med beundransvärd spelteknik glider hon in framför mig och vinkar med sig sin måttligt intresserade familj bestående av en man som eventuellt är död och två överviktiga barn.
Hon pekar med ett knotigt finger och utbrister:
- den är sååå veegas!
Denna analys slår mig som oerhört intressant. I bråkdelen av en sekund. Sen förstår jag att hon försöker säga degas.
Vissa dagar är tyngre än andra.

färskpressad apelsinjuice

för ett tiotal år sen pluggade en polare till mig till sjuksköterska. När hon tränade på att ge sprutor gjorde hon det på en apelsin eftersom "ett tjockt apelsinskal väl kan representera känsla och teknik i att sticka i hud". Allt sedan dess har jag en m-y-c-k-e-t komplicerad relation till apelsiner.

när jag öppnar min garderobsdörr rasslar skelett från jordens alla hörn ut

jag har alltid tyckt att det är besynnerligt att man vill bli kändis. Liksom varför? Kändisskapet ser jag som en mindre trevlig bieffekt av att, typ, tjäna mycket pengar eller få jobba med vad man vill. Något som i mesta möjliga mån bör undvikas, men ibland ett oundvikligt ont. Jag har förstått att jag är rätt ensam om den slutsatsen. Många tycks vilja bli kändisar bara för att vara, just, kända. De behöver inte ens tjäna pengar eller uppnå världsfred. Känd i sig är ett mål. Jag förstår absolut ingenting av detta.

I morse textade jag följande till michanek:
"fyyy(l) faaan. Idegardsjäveln tränar på mitt gym. Visualisera honom i boxershorts! Jag mår inte bra alls.".

Det är ju egentligen helt sjukt att jag lägger ner tid på att studera thomas idegard klockan 9.30 på morgonen. Det är bara för att han är känd och att jag ogillar honom. Om han varit okänd hade jag inte noterat den blek-magra sammanbitne herrn i glansiga boxershorts.
Jag känner att vinsterna måste vara helt galet stora innan det ska vara värt att bli granskad och analyserad av alla när som helst du minst anar det.
Delar av bekantskapskretsen åker till en ö grekland varje sommar och badar nakna. Det gör även claire wikholm. Flera gånger har jag hört uppbragda fniss, menande blickar och:
- jag såg claire wikholm naken idag, det hade jag ju kunnat vara utan.
Om inte claire varit känd skulle hon ju bara varit en ful kvinna och troligtvis passerat osedd. Priset hon pröjsar för att vara känd är att man raljerar över hennes utseende.
Och wikholm/idegard är småskaligt.
- Tänk att vara britney!?
Hon drar ju förstås in ett par spänn till, men det kan ju absolut inte vara värt att få sina sammanbrott, vårdnadstvister och rehabiliteringar belysta med en ljusrigg från yttre rymden.
Ju mer jag tänker på det finns det ingen prislapp som kan få mig att vilja bli föremål för ett sms som avhandlar mina fula träningskläder eller ett löp som kommenterar min mans otrohet. Kanske en högre princip. Jag ska fundera på det.
Varför vill man bli allas egendom?

Michanek svarade, för övrigt, klokt:
"Men kära nån. Det här borde de sagt när du köpte kortet. Ring KO. Och mig sen.".

dom

jag har läst att martin timell är den person de flesta svenskar vill bo granne med. Och de vill ha victoria som bästis och vara som agneta sjödin.
- vilka är dessa människor!? Hur många är de? Var bor de? Hur ser de ut?
Ingen jag känner vill helst träffa kungen eller rösta på marie picasso i idol.

Vem röstar på carola i melodifestivalen (nåja) och slår ner transvestiter i tunnelbanan?
Ingen jag känner.

Vem klipper ut rabattkupongerna, sparar ihop en buffert och lyssnar på rix morgon zoo? Vem tycker att homosexualitet är sjukt och att det är omanligt att ta pappaledigt?
Vilka är de som "rasar" över ändrade tv-tablåer, indraget kalle-anka på julafton och ringer tittarombudsmannen?
Absolut ingen jag känner.
Ändå tycks de vara överallt och hela tiden uttala sig.

Är min bekantskapskrets så jävla udda?

jobba som jävla vanligt

alltså jag måste få det här sagt en gång för alla; att jobba är sjukt överskattat. Och jaa, jamensan jag talar för mig själv. Jag jobbar bara för att slippa vara hungrig och för att kunna köpa designerjeans. Inget annat.
Ni som tycker att ert jobb är er hobby, viktigt för det sociala livet eller ett sätt att känna er behövda, får gärna göra det. Jag unnar er att jobba. MEN!
Ni som gillar att jobba så förbannat mycket får helt enkelt inte vinna pengar. Ingenting i hela världen gör mig så förtvivlad som när det sitter en gubbe på löpet och har vunnit 56 miljoner och ser lagom glad ut.

- Nä, jag ska till jobbet som vanligt på måndag, säger Leif, it-konsult, 44.

Just die.

Jag väljer att inte nämna att det känns eländigt att folk skulle tycka "att det blev tråkigt i längden att inte göra någonting" om de inte gick till jobbet. Jag kommenterar inte heller hur fattigt det är att de tycker att "den sociala biten blir lidande". Jag öppnar icke munnen och säger "tragedi" om människor som känner sig "trygga i rutiner". Jag låter dem vara. Så länge de inte vinner skitmycket pengar. De kan ge pengarna till mig. För jag blir en bättre människa och världen en vackrare plats om jag slipper jobba.
Så är det med det.

rättvisast för mig själv

människors brist på inlevelse förvånar mig varje dag. Eller snarare är det ordet "fantasi" jag efterlyser. Inlevelse tycks förvisso uppstå i den sekund man själv eller näststående drabbas. Man börjar sympatisera med kvinnorörelsen vid 40 efter att i ett helt liv hävdat att "jag minsann aldrig känt mig diskriminerad som kvinna". Tydligen är det helt omöjligt att som 20-åring se hur 40-åringar har det och därmed dra slutsatser. Men väl på plats ylas det en hel del.
Varje år är det en ny grupp akademiker som är förkrossade över hur dåligt betalt just deras skrå har. Eller att det inte finns några jobb och att den jävla utbildningen har varit helt onödig. Inte alls som om man dragit någon slutsats av debatten kring drabbad grupp förra året.
Kommer man över en summa pengar lutar man åt höger och blir man arbetslös var allting bättre förr.
Det verkar som om onormalt många människor har svårt att se sin kontext. De paddlar runt i isolering och tror att allt drabbar dem själva, deras farfar och den egna gruppen. Det som inte drabbar dem kommer heller inte att drabba.

"låt oss bygga upp det här samhället runt dig, lille vän"

Man kan liksom inte få cancer, orättvist satt lön eller bli gruppvåldtagen förrän det händer. Och när det väl gör det, kommer det som en CHOCK!
Nämen!? Så här kan det ju inte gå till!? Det känns inte alls rättvist att jag inte får roller/uppmärksamhet/stålar. Det kanske var så för 40-åringar förr, men nu...
- Varför är det så svårt att föreställa sig? Facit finns ju i 9 fall av 10.

I morse släppte något morgonprogram fram ett geni som, á propos civilkurage, inte tyckte att han skulle behöva ställa upp för någon som blev utsatt för våld på gatan. Detta emedan "han tillhörde en grupp människor som aldrig skulle utsätta sig för att själva hamna i den situationen".
Det är svårt att få bukt med världssvälten. Det hajjar man.

jobba i hemmet

vid elva-tiden i dag skakades mina grannar av ett fasansfullt skrik av ångest och panik.

Jag hade av misstag slagit på tvn när malou von siwertz intervjuar charlotte perelli och pernilla wahlgren.

jag vet inte riktigt hur jag ska...

...förklara detta. Jag gör ett försök.
Det finns en sorts kvinna som jag vill visualisera. Hon bor ofta i en liten stad eller en förort. Åldern är okänd, men jag misstänker att hon ser ungefär likadan ut hela livet. Praktiskt kortklippt hår, varierande övervikt och funktionella kläder köpta (troligtvis på rea) i den där typen av "tantaffär" som man förvånat noterar att det alltid finns en kvar av i varje stad. Eller på postorder. Hon har ofta glasögon. Hon pratar aldrig om något speciellt. Aldrig något politiskt eller överhuvudtaget laddat. Hon använder ofta meningsutfyllnader som "joråsatte", "dårå" och "väl". Ofta läggs "tyckerjag" till på på slutet. Meningarna är sällan riktigt hela och slutar med punkt, punkt, punkt. Överhuvudtaget talar hon på ett sätt som uttrycker osäkerhet. Påståendena blir mer som frågor och hon kollar efter godkännande. Typ:
- Joråsatte, vi gick väl på bio, dårå. Å det var väl kul, tycker jag... Avslutas med att hon nickar liksom för att bekräfta det hon sagt.
Hon är alltid nöjd. Klagar inte. Tycker att människor är "tokroliga" och "härliga". Får hon för mycket utrymme skrattar hon gällt och fnissar nervöst.
Hon saknar inte självförtroende men det är begränsat till hennes områden. Ofta när det gäller att hålla ordning på olika sätt.
Hon är ganska vanlig. Jag stöter på henne lite då och då och tycker oftast att hon är harmlös och lite jobbig. I regel är hon gift och har något barn som hon utfordrar. Hon jobbar på ica, förskolan eller som föreståndare på något äldreboende.
Och grejen är; jag förstår inte riktigt skillnaden mellan henne och linda hammar.

februari, gifta vänner & snusmumriken

februari ligger som en blöt hinna omkring mig och det finns egentligen inget som motiverar till varken intellektuell eller fysisk aktivitet. Det börjar bli löjligt att tala om en trist dag eller trist vecka. Det kan vara tal om en trist vinter, eller rent av ett trist år. Rent stilistiskt känns det rätt att avsluta med att konstatera att det varit ett trist liv, men det skulle vara hitte-på. Mitt liv har faktiskt varit helt sjukt kul. Förmodligen är det rätt åt mig och rent av poetiskt rättvist att det är sjukt trist just nu.

I brist på egna idéer citerar jag snusmumriken. En ständig källa till kärlek.

"Jag kan inte nog betona faran av att ens vänner går och gifter sig. den ena dagen är man ett laglöst sällskap, äventyrliga kamrater som sticker iväg när det blir tråkigt, man har vad som helst att välja på... hela världskartan!!! --
-- Men så plötsligt, är de inte intresserade längre.
De vill ha det varmt.
De är rädda för regn.
De börjar samla på stora saker som inte får rum i en packning.
De pratar bara om små saker.
De tycker inte om att besluta sig plötsligt... och göra tvärtom.
Förr satte de segel, och nu snickrar de små hyllor för porslin.
O, vem kan tala om sådant utan att fälla tårar!"
- Snusmumriken

att uppenbara det uppenbara

michanek är min absoluta favoritskribent. Utrustad med vass och lätt penna.
Nu har hon varit lite bättre än vanligt.
Jag är normalt sett jävligt ointresserad av vad någon i min generation har att säga om jämställdhet. Oftast tjatar de om gammalt junk som vi hört förr och som knappast rör de nya generationerna. Här tycker jag att michanek summerar på ett rent lysande sätt!
Jag råder alla att läsa.

bekymrad

skidskyttelandslagets tränare wolfgang pichler tänker på skidskytte 16 timmar om dagen!

Och intervjun avslutas...

...linda är en myyyycket viktig person.

skandal

lyssnar på tilde de paula när hon pratar med linda hammar som om hon vore utvecklingsstörd.Var tredje mening avslutas med; kommer du i håg det?
- du var ju här för ett år sen, kommer du i håg det?
- vi träffades ju på kristallengalan, kommer du i håg det?

Jag är så generad att jag måste titta genom fingrarna.

färgstarkt besök på jobbet

igår kom min glada guddotter förbi jobbet. Eller om man ska vara korrekt så var det väl hennes mor som förde henne dit. De går rätt illa vid 11 veckor har jag noterat. Hur som var hon som en lila uppenbarelse en grå dag i januari.

I dag fyller liza 40. Hon är en fantastiskt cool katt som nu vandrar rätt in i den magiska tiden. Grattis, snygging!

För övrigt vill jag påpeka att vuxna män som säger:
- tjeeeena, killen!
får mig att vilja kastspy.

Det var allt.