TV-helvete

Vi har två tv-apparater i hemmet. Fråga inget om tum eller namn för sånt har jag ingen som helst uppfattning om. Jag skulle helst ha ingen tv. När jag levt ensam har jag aldrig haft tv. Jag blir slö som fan av det. Och lite stressad. Min man däremot älskar tvn utan några förbehåll. Det finns ofta skäl till en ny. Jag tycker vi köper ny tv väldigt ofta och alltid utan synbar orsak. Bilden är det aldrig något fel på. Men vad vet jag...? Så fort tv-diskussioner dyker upp så är jag: kvinna, vänsterextremist, bakåtsträvare och eventuellt mördare. Jag har i alla fall fått igenom att en tv i sovrummet kommer in över min döda kropp och vår nära förestående separation. Det enda krig jag vunnit.

I går var mannen på misstänkt gott humör vid uppvaknandet. Jag borde varit på min vakt. Lagom till eftermiddagen dök en ny tv-apparat upp. Jag vet fortfarande ingenting om storlek och namn, men jag kallar den Aset. Den är sjukt stor. Och ful. Och tar plats. Det känns som att sitta längst fram i en biosalong - jag vet liksom inte riktigt var jag ska titta och missar hela tiden något i andra hörnet. Och alla människor är plötslig så o-e-r-h-ö-r-t fula. Rynkiga, finniga, flammiga. Jag vägrar fråga vad vi betalat för detta nedköp.
Aset hade inte varit hos oss i mer än en timme förrän jag fann maken och sonen - nio veckor - försjunkna i Idrottsgalan. Tysta och fascinerade. Jag förstår vad som menas: jag måste inse att jag nu är ensam kvinna i ett hem med två män.

När jag frågade vad som skulle hända med de andra två apparaterna föreslog maken en i köket och en i arbetsrummet. Jag föreslog (minst) en i källaren. Då vaknade han ur sin skärmtrans och utbrast förfärat:
- Där blir den ju kall. Jag ställer den i min garderob så den får värme!
Jag får väl kolla om sonen har någon snutte-trasa att avvara...

//Trött kvinna med 2 män och några tv-apparater