Impulskontroll

Jag när en vansinnig skräck för att helt tappa all impulskontroll. Att jag plötsligt en dag ska börja säga allt jag tycker och tänker. Ge efter varje impuls. Ett slags rädsla att bli galen.
Jag kan illustrera det hela med en middag jag genomled för ett par år sedan.
Vi var ett gäng i Uppsala. Alla i 30 - 40-årsåldern. Majoriteten från nouveau riche-områden. Jag visste att tre av männen kring bordet hade ett förhållande med en söt 20-åring som jobbade i garderoben på krogen där vi befann oss.
Männen kände varandra, de var alla i slutet av sina 30 och hade gott om pengar. Två av dem hade fruar med dyra handväskor, inredning som hobby och 2,5 barn. En av dem var ogift och barnlös. Hans relation till garderobsflickan var något mer officiell än de andras. Han var lyckligt ovetande om sitt buksvågerskap till de andra. Dessa två var medvetna men tog, av naturliga skäl, inte upp det med honom.
Nu satt vi församlade i en dötrist middag och jag förväntades konversera om make-up för människor och hem.
Som en blixt från klar himmel fick jag en vision av att jag skulle bli galen, ställa mig upp, klinga i glaset, hälsa välkommen och högtidligt slänga ur mig något i stil med:

- Peter, Yasin och Mattias, speciellt kul är det att ha er här i kväll eftersom ni har så mycket gemensamt. Till exempel att ni knullar samma 20-åring.

Ångesten växte som en lavin. Hjärnan var fylld av denna tanke och ingenting annat. Jag vågade jag inte öppna munnen längre. På riktigt. Jag knep ihop för kung och fosterland i rädsla att orden tvångsmässigt skulle rinna ur mig som diarré.
Jag menar det. Jag satt tyst i två timmar. Sen smet jag.

Jag kan tillägga att jag vid ett par tillfällen faktiskt har tappat impulskontrollen. Efter en sådan incident med Lars Skarke har jag helt upphört att följa med min man på representation. Trots att jag oftast klarar mig.