Jag och min bästis har aldrig riktig fattat den mer lagoma läggningen utan rör oss i det breda registret. Detta har resulterat i att hon blir farmor året efter att jag blir mamma. Det vill säga: jag blir mamma vid 40 och hon farmor vid 42.
Sistlidna helg åkte jag hem till hennes son med en packe babygrejer, lite böcker och goda råd. Han var rätt oimponerad av våra gamla überexklusiva åkpåsar och fina bomullskvaliteter från USA. Gladare var han över dödskallemärkta napphållare och rocknroll-tishor för en tjuga.
Han lufsade runt i sitt första hem och imponerade i vuxenrollen. Klappade fickvännen på magen och fixade fika. Med munnen full av Ballerina kladdkaka pekade han på Nimrod och sa:
- Känns det som livets efterrätt?
Sen åkte vi hem.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
3 kommentarer:
Ungefär som att nå zenit (som någon så vänligt påpekade för mig) alltså. Efterrätt kan ju vara väldigt god, väldigt mäktig eller alldeles för söt. / My
Ha ha ha.
Ja, nä, jag är inte mycket för efterrätter. Jag ser Nimrod som en vällagad varmrätt. Efterrätten får jag nog aldrig uppleva. Hahahaha.
Skicka en kommentar