Det snackas till och med lite mer än vanligt om sociala medier just nu. Sommaren genererar väl både tid att producera innehåll och utrymme för analys. Sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet. Egon meddelar att hon skulle kunna prata statusuppdateringar i timmar och tar upp ett nära nog klassiskt fenomen - den "hemliga" statusuppdateringen. Anna "hoppas". Tobias "sörjer". Ja ni vet, de där uppdateringarna som vädjar till nyfikenhet samtidigt som de tar avstånd från följdfrågor. Helt motsägelsefullt. Anders Mildner noterar hur Facebook spränger jantelagen och tar upp hur det plötsligt blev ok att skryta. Det är precis där och då sociala medier upphör att vara sociala.
Jag tycker naturligtvis att folk ska få skriva vad de vill på Facebook, men visst, precis som alla andra retar jag mig på vissa företeelser. Om jag skulle sammanfatta det så är det nog när social media blir antisocial som jag blir tjurig. Om jag träffade en bekant och fick svaret "hoppas och tror" utan någon förklaring på hur han mådde skulle jag nog undvika personen i fortsättningen. Jag skulle också förhålla mig skeptisk till om han fyllde på med "jag har druckit fem glas champagne och ätit sjurätters på F12 i dag igen". Om någon rent professionellt frågar mig om hur de ska hantera social media är det korta svaret, just: var social.
Under helt asocialt beteende hamnar även vårens stora trend att "våga vägra prata barn". I rädsla för att bli "en sån där som bara snackar ungar" så har folk börjat hemlighålla sina graviditeter för att plötsligt en dag släppa "Mats och Anna är stolta föräldrar till Isac". Dessförinnan inte ett ord. Därefter inte ett ord. Som att "de var väl inget speciellt". Vilket får påföljden att det verkar som att folk tycker att det är viktigare att veta vad de har ätit än att de väntar barn. Typ. Sex av mina "vänner" har huxflux fått en unge i en bisats de senaste månaderna.
På den andra planhalvan har en stor del av bekantskapskretsen med fasa beskrivit en kvinna som Facebookade hela sin förlossning. Det ÄR asocialt.
Vad retar ni er på?
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
9 kommentarer:
kort och gott: wooooord.
Just när det gäller FB stör jag mig mest på den här "like" knappen. En bekant till mig har just uppdaterat sin status med att hon har varit på sorglig begravning, men det till trots att det var fint att träffa släkten. Typ. 2 stycken har klickat på "like" till den uppdateringen - utan kommentar.
MAN-BA-WHAT?
Den där knappen, eller vad det heter, verkar behöva ha mer vett och etikett kring sig. Man kan fan skriva vad som helst, och alltid är det någon som klickar på "like".
Jag stör mig ändå samtidigt på att jag stör mig på detta, att det finns så mycket vett och etikett på t.ex. facebook, att man inte kan skriva riktigt vad man vill för alltid är det någon som stör sig. Det är så höga krav på statusuppdateringar, blogginlägg och allt sånt. Prestige, helt enkelt.
IAAM: mmm, den där gillaknappen är lurig. Och till för slöa. Det kanske borde finnas en ogilla- och en likgiltigknapp också:D.
En av slutsatserna jag drar i min uppsats om sociala medier (ur ett demokratiseringsperspektiv) är att vi (i Sverige/västvärlden) eventuellt begränsas lika mycket av våra normer som ickedemokratier gör av sina skrivna lagar.
Men precis - gilla/like är ju till för den slöa eller den stressade etc och fungerar så förbannat bra i det avseendet att det kan bli tokigt, typ som med begravningen eller om man gillar artikeln på Expressen om hur Xx mördade sina små barn.
Jag är ju som sagt ingen fan av FB men har tillgång till mammas konto. Är inte där inne ändå mer än när hon vill visa någon bild som lagts upp. Men jag tycker nog värst om det där med statusarna. "Varit och handlat, det var mkt folk,Phu"
Jaha?! Jag antecknar *ironisk*
Nä, det där är inget för mig.
De närmaste vet man att dom finns inom kontaktavstånd,de man vill ha sporadisk kontakt med oxå, resten ger jag blanka fan i;)
Jag använder Gilla knappen
"lite slött" för att visa att jag läst vad du skrivit (du är sedd) men kommer inte på någon kvicktänkt kommentar just nu. Tjatigt med folk som berättar hur mycket de tränat "vad jag är duktig, liksom" samt Grupper som heter: vi som älskar våra barn över allt annat. Eh, det känns inte som jag behöver vara med i grupp för att veta att mina barn betyder allt för mig.
Det finns väl tyvärr alltid folk som missuppfattar den "sociala koden" i sociala medier Know how på facebook Jag fick ett julkort förra julen med en gammal tjej-klasskompis å hennes kille De hade valt att fota sig framför sina båda egentligen ganska risiga bilar Var det för att man skulle tro att de lyckats? Med vad är frågan Han flintigt lönnfettatuerad Hon siliconbröstad med jätterumpa Kortet var dock så kul att det alltid sitter på mitt kylskåp "Hur man inte gör" Undrar om de har husvagn? Bardisk i vardagsrummet+ Lågt i tak men romerska pelare för blommor En katt som heter Rasputin, nä förresten "Satan". Elgrill på balkong Flintastek? pulversåser? gorbypiroger? Stor platt-tv som de sitter förnära i skinnsoffan?...Ibland säjer nog det man inte säjer mer. Måste fråga nästa gång jag e i förorten Som jag självklart kommer ifrån självt *skrattar*
En av mina vänner var nog en av de sista som slutligen hoppade på Facebook för någon vecka sedan. Han konstaterade snabbt: "Varför finns det ingen ogilla knapp?"
Asså, ibland får jag lust att gilla en massa inlägg för att sedan gå tillbaka och unlika. Lite som "nä, förresten, jag kom på...".
Skicka en kommentar