Dag 8 - A moment

De flesta verkar falla ur den här 30-dagarsutmaningen, men för mig är rubriker en livräddare. Jag töntar vidare.

I slutet av nittitalet (denna fina tid) vill jag minnas att det gjordes en film på temat: när du dör hamnar du i ett kroniskt tillstånd av ditt lyckligaste ögonblick. Om jag minns lite till så var det nog en japansk film. Mer minns jag inte.

Lite på samma tema fortsätter jag. Jag minns, men vagt. A moment är till att börja med rätt svårt att översätta till svenska. Annars brukar jag lägga mig lite vinn om att alltid tala svenska. Vi har ju, som bekant, ett adekvat inhemskt vokabulär.

Om jag tänker "a moment" så tenderar jag i att tro att det ska vara lyckligt. Och om jag dessutom tänker på det som en "möjlighet till ett konstant Nirvana" får jag både prestigeångest och rädsla. Jag vill varken välja fel eller bli klyschig.

Dessutom är moments så flyktiga.

Här är några snabba ögonblicksbilder som jag kan tänka mig att dö, och leva, med:

• Jag och min man har träffats, mest i smyg, i lite drygt ett år. Vi åker nercabbat en sommareftermiddag och på radion spelas Marie Fredrikssons version av "så skimrande var aldrig havet". Och plötsligt visste jag solklart: jag älskar den här mannen.
• Min bästis och jag befinner oss på en färja på väg till Paros. Vi är lite fulla och på väg.
• Jag står i mitt kök i min första riktiga lägenhet och känner att allt är perfekt.
• Min son slår armarna om min hals i sömnen, andas in i min näsa, tätt, tätt och hans andedräkt är helt fri från den inre förruttnelsen.
• Jag dyker på Maldiverna och har häng på en vattensköldpadda.
• Det är vintermorgon och jag känner mig ostressad, ligger kvar i sängen och lyssnar på stök från världen utanför.
• Vilket sommarregn som helst.
• Musik i öronen, ensam och på väg.