Dag 7 - min bästa vän

Jag laddar lite för det här. Det kommer att bli emotionellt. Förlåt.

Jag och Annica träffades när jag började i hennes klass när vi var 14. Det är liksom starten. Jag började i hennes klass. Ergo: jag flyttade omkring - hon var på plats.

14 år en perfekt ålder att bli vänner. Man är ung nog att kunna skapa minnen tillsammans, gammal nog att välja vänner själv.

Annica var stans snyggaste tjej. När man träffade folk från andra skolor och stadsdelar visste de alltid vem hon var. Hon var också fruktansvärt kul, charmig och helt omedveten om sin status. Alla killar ville vara ihop med henne och alla tjejer ville vara hennes vän.

Jag var den extremt intelligenta rebellen. En krånglig bråkstake som antingen skulle bli något stort eller knarka ihjäl sig. I mitt hem dukades det med kristall. Hos Annica var det hemslöjd. Vi gick på Operan. De gick på Allsång.

Det var kärlek vid första ögonkastet och orsaken är helt oklar. Vi har, bokstavligen, slagits (med andra och varandra), skrikit, skrattat, hämtat, lämnat, fött och dött tillsammans. Vi räknar in våra respektive familjer till varandras och har med tiden blivit en stor konstig släkt. Vår jargong har utvecklats till att vi kallar varandra för tjackhora och sprutluder och vår idé om en helkväll brukar innehålla renoveringsprojekt och tema-matlagning. Vi får ofta umgås på tu man hand för folk i vår närhet har liksom givit upp att förstå vad vi gör och pratar om. Tjejer betraktar oss ofta med fasa.

Vår vänskap är faktiskt något av ett mysterium eftersom vi lyckats vistas på två helt olika planeter under de snart 30 år vi varit vänner. Lyssna:

När Annica var 18 fick hon barn. Jag levde ihop med en yuppie (jo, det är sant - en tvättäkta!) och sysslade med inredning.

När Annica var 26 fick hon sitt tredje barn. Jag läste på universitetet.

När Annica drev upp tre barn och bodde i stort hus på landet, drog jag runt i världen... och eeeh... var full. Typ.

När Annica var 29 började hon gå ut på krogen igen. Jag gjorde karriär.

När jag var 30 skaffade jag hus på landet och blev sambo. Annica skiljde sig.

När jag var 31 påtade jag i trädgården och drev krog med min man. Annica fick cancer i hela kroppen.

De följande fem åren slet jag med existensiell ångest, bostadskarriär och prestige. Annica slet med dödsångest, tonåringar och ex-make.

Annica överlevde med en hårsmån och till allas förvåning. Jag höll mig mentalt frisk och framhärdade , till allas förvåning, i tvåsamhet.

När jag var 37 lämnade jag och min man allt och började om. Annica fick skelettcancer.

Under allt detta har jag och min bästis aldrig någonsin tappat kontakten eller ens tråden. Vi tar alltid vid där vi slutade sist.

I november 2009 blev jag mamma - i november 2010 blev Annica farmor.

Hon är fortfarande enastående vacker och kul. Jag är fortfarande... ja, ni vet.