Jag är anhängare av teorin att vi bara förmår två känslor: kärlek och rädsla. Allt annat - lycka, svartsjuka, kättja, aggressivitet, skratt, gråt, depression och så vidare - är förvrängningar, eller så att säga variationer av dessa två.
Jag är 165 cm lång, 50 kg tung, kvinna med storlek 35 i fötter. Det innebär att jag rent grundläggande vet en hel del om att vara rädd. Relationer i alla former stressar mig ofta eftersom jag tycker att det är lätt att bli rädd för andra människor. Rädd att inte veta vad de är på för humör, rädd att de ska svika, rädd att de ska kräva för mycket och så vidare. När jag inte är rädd är jag i kärlek.
Kärlek=frånvaron av rädsla.
3 kommentarer:
Hmm ja du har nog kommit in på rätt spår av det där.
Jag tycker alla livets nyanser är svåra. Men just kärlek och rädsla är nog jobbigast av alla...
Läste precis det här när jag bänt, lirkat och dunkat ut en alldeles för stor tidningspappersbit som satt sig halvvägs ner i Stig Mungas svalg. Panikslagen. Och så lättad efteråt. Stor kärlek kan ge upphov till panisk rädsla, känner jag. Rädslan att förlora det jag har kärt.
Intressant vinkling.
Har inte tänkt på det som så.
Fast å andra sidan så är jag bara en pojkspoling. Har inte hunnit tänka så mycket överhuvudtaget i mitt liv! =)
Skicka en kommentar