Dag 2 - Min första kärlek

Kanske var det mamma. Kanske var det Anders Pehrson. Det kan möjligen ha varit mitt marsvin Snövit-Maria, men om jag ska vara helt sann så är den första kärlek jag kan minnas varken man, kvinna eller människa och inte ens ett djur. Så till vida den första kärleken är den första du vårdar och begråter så hette min Missan och var ett hopplöst fult, trist och hårt mjukdjur. Som namnet antyder en katt.
Jag vet inte var ifrån hon kom, men hon finns i mina allra första minnen och lyckades på något sätt göra sig hörd genom de horder av lyxiga gosedjur jag hade i min ägo. Hon var som sagt ytterligt omjuk - hårdstoppad och lite tovad - och därmed egentligen rätt värdelös som, just, mjukdjur. Därtill var hon ful. Denna kombination av icke-attraktiva egenskaper förärade henne min reservationslösa kärlek. En kärlek som gjorde henne allt fulare. Jag drog henne i koppel tills tassarna luckrades upp. Jag kramade henne tills hon var blank och flottig om nosen. Trots klasskamraternas uppriktiga hån släpade jag med henne i skolväskan i årskurs 1 och en fasansfull eftermiddag då jag plockade upp henne hade hon förlorat ett öga. Jag misstänkte genast äcklige Peter i min klass. Han hade vattenskalle och var inte riktigt klok. Det gjorde ont att andas och jag grät med efterhulkningar: Missan var enögd. Min ömma mor tog med oss till mjukdjursdoktorn på Nallens leksaker i Uppsala för att Missan skulle få ett nytt öga. Doktorn presenterade en mängd gröna ögon i fel storlek och iris-sammansättning. Jag höll armarna i kors och tjurade. Aldrig att Missan skulle behöva byta utseende eller begåvas med två olika ögon. När doktorn föreslog ett brunt par bad jag min mor om att få lämna butiken. Hädanefter fick Missan vara enögd. När hon tappade sitt andra öga blev jag tvungen att hålla igen tårarna lite för Missans skull och på natten viskade jag till henne att jag kunde berätta vad som hände - jag skulle vara hennes ögon.
Jag låter kanske lite skämtsam här, men jag minns det stora allvaret i min kärlek till denna döda tingest. Min omvård och sorg kände inga gränser.

Jag minns inte hur hon tillsist försvann, men jag minns sorgen efter henne och fragment av det långa samtal jag och min mor hade om att livet måste gå vidare. Utan den sanitära olägenhet föremålet för min ömma låga hade kommit att bli. Men jag tror inte att jag någonsin helt kommit över henne...

På bilden är hon bara ca 2 år gammal och ännu inte i kalibern toxic waste. Och det är alltså katten jag pratar om.