vanvördig

i brist på semester och allmän renoveringsyra sysslar vi just nu med att skrapa bort och måla över 100 år gamla kalkmålningar i vår hall. Eftersom jag gjort det till en livsstil att flytta och renovera har jag en hel del proffs- och husknep vad gäller alla typer av målning. Från att tretaktsmåla kakel till hur faluröd hanteras. Kalkmålning är dock nytt. Och avskyvärt. Det är som tuggummi. Gymet får stå till sidan för stentuffa armpass i hemmet. Ett och annat stentufft pass har även oralt utspelats med vänner och bekanta som ilsket betonar "bevarandet av de gamla fina målningarna". Som att liksom åldern i sig gör dem märkvärdiga. Allt annat åldrande i denna del av världen maskeras ju mer eller mindre skickligt. Jag fattar fan inte vad det är för skillnad på mina väggmålningar och drottning silvia, eller vilken lyft leopardkärring (eller gubbe) som helst!? Alla gnäller på "misslyckade kändislyft och operationer" men vet man någonting om hur de skulle se ut om de fått åldras ifred? Nope, icke. Kanske som mina hallväggar. Det är lätt att säga att det gamla ska bevaras, men testa att leva med skiten ett par år. Fråga kungen, david e. kelley eller mig.