alltså...

...nyamko sabuni vill inte kalla sig muslim. Hon vill heller inte kalla sig feminist. Men vad jag kan förstå kallar hon sig gärna folkpartist.

hur gör man...?

...om man aldrig har kollat på våra bästa år, hur ska man då kunna få en resumé?

felsparad

jag är tillhör inte det stressade släktet. Jag gjorde förr. Och tröttnade fullständigt på det. Med åren har jag utvecklat en så ostressad stil att jag ibland misstänker att om jag vore lite mindre stressad skulle jag vara död.

Jag sover som en klubbad säl och kaffar runt genom livet som en fryntlig farbror. Men! Men de senaste veckorna har bråkat. Vissa nätter sover jag liksom inte. Jag dvalar. Jag ligger och blundar och är för trött för att röra mig men hjärnan vägrar stänga av. Allt registreras och förvrängs med den utmattades envishet. I natt försökte jag läsa, men ögonen föll hela tiden i hop så jag fick i stället blunda i mörkret och lyssna på min hjärna. Efter cirka 4 timmar frågade jag mig själv:
- varför kan jag inte sova?
Hjärnan svarade med enkel härlighet:
- därför att du har sparat dig själv som en jpg och klippt ut texten ur in design istället för att importera den.

Om en vecka går jag på semester. Det är en helvetes tur, vågar jag påstå.

bakom mina solglasögon

jag vet inte hur mycket energi jag lägger ned i att undvika folk. Det är ett evinnerligt flackande i och ur gränder för att slippa människor. De är så sjukt jobbigt att småprata. Jag lyckas aldrig hajja vad folk småpratar om. Och när jag hamnar i ett småpratande gäng verkar jag alltid efterbliven. När de har drivit samtalet framåt i sju minuter står jag fortfarande och fnular på ett sätt att bemöta den inledande diskussionen. Det blir liksom tomt. Jag vet helt enkelt väldigt lite om platt-tv-apparater och priset på paprika. Jag är inte heller med i facebook. Ibland är jag rädd att kalla någon hora på ren uttråkning eller börja prata om politik. Jag är rätt onödig som nätverkare och mår bäst om jag får vara i fred och ha så lite ansvar som möjligt.
I dag borde jag ha gjort en del research om resmål på solkusten, fakturerat och uppdaterat skarholmens hemsida. I stället har jag funderat på om det vore en lysande idé att klä ut sig i svarta solbrillor och blindkäpp. Undrar om man skulle märka att folk undvek en då? Kanske skulle alla bli lättade om de slapp prata med halvbekanta från lågstadiet eller krogen?
- Vikket jäääävla flyt! hon ser mig inte!
Typ.
Eller kommer de att komma fram och ta tag i axeln och säga:
- tjenna, kommer du ihåg mig, vi gick på samma teatergrupp -87, hur fan ere me dej?
Då vore det i och för sig rätt kul att ta av sig brillorna, skina upp och säga.
- javisst fan, ska vi ta en öl?

jag har tänkt som fan...

...hela morgonen och kommit fram till att carola häggkvist måste vara det absolut fulaste namn jag vet.

ett gott parti med äktenskapstycke

moderate utrikesministerns hustru stödjer denna smörja (tillsammans med andra intellektuella giganter som siwert öholm och paulo roberto). Det måste vara jobbigt för det gayvänliga ända-in-i-hejsan-partiet moderaterna. Ett annars så klassiskt sosseproblem; att ha en sån väljarbredd att de måste balansera som flodhästar på minerad slak lina. Och i morse hörde jag en sosse och en moderat bråka om LAS (lagen om anställnigstrygghet) på nyheterna. Sossen ville skrota skiten och moderaten var beredd att dö för att få behålla. Surreal. Hejdlöst kul. Jag ska fortsätta med mitt politiska oengagemang. Och bara principrösta för att reta folk. Och bara om jag inte är för bakfull.

månadens olle-tommy

min man är, som tidigare nämnt, intill förvirring lik tommy nilsson. I morse kom han hem bakfull och eländig från gävle där han, av oklar anledning, varit ute och partajat.
- Det var den värsta tommy-nilsson-kvällen någonsin, rosslade han trött vid hemkomsten.
Ett hundratal personer ville kelas och få autograf.
Kvällen peakade när en kvinna i 65-årsåldern ville kramas. När hon fick klart för sig att han inte var tommy nilsson ville hon kramas ändå. För henne var han tommy.
- ta det lugnt, lugnade hon honom, jag är inte pedofil.

grannfejden

grannar och tvättstugor är förmodligen ett lika stort upphov till krig som ikea är till skilsmässor. Pappa-far, som till vardags är en fridens man och en söt, skäggig kulturmurvel, har genomgått en total metamorfos i dyningarna av ett svartbygge. Turerna är avancerade och lite oklara, men min far står inte att känna igen han pratar om "utbrott", muttrar om "principer" och skriver lösryckt om "bättre att bränna ett hus än förbanna mörkret". När jag förslog lite pressande förhandlingar med grannen sa han (lite för glatt):
- Menar du att jag ska hota dem!?
Jag har hotat med allt från aschberg till att komma upp och hjälpa till.
Jag tror nu att vi har enats om att han ska flytta. Helst lämna den jämtländska obygden för sthlm. I alla fall vill jag gärna tro det. Det vore ju ett elände om farsgubben hamnade i fängelse innan jag får ärva hans jobb.
- Hör du det, pappa-far!?

när lusten faller på

det gäller att ta tag i saker exakt när lusten faller på. Lust är ett märkligt fenomen som upphör lika hastigt som det uppstår. Om man, till exempel, står i köket och tänker att köksbordet måste målas om gör man klokast i att svepa ner äggkoppar och dukar och hämta pensel och färg utan att passera gå. Man måste rycka tag i objektet genast och börja måla. Annars kanske det aldrig blir gjort. Detta har lett till oro hos olle och mina vänner (i nämnd ordning). De har ofta åsikter om mina halvfärdiga pjäser i mitten av vardagsrummet. Jag har försökt förklara att om jag inte målat bokhyllan där och då kanske det aldrig någonsin blivit av. Väggen hade stått kvar för evigt och vi hade haft samma jävla tråkiga köksinredning än i dag. Renovering sker bäst här och nu. Inte minst för den ångestdämpande effekt den har. Om det ska städas, maskeringstejpas och läggas tidningspapper under går det alltid åt helvete. Attacken går över. Här och nu gills!

Lite mer normala människor får jämföra min målariver med sex.

Till exempel: jag kommer hem, på dåligt humör, vag ångest och allmän irritation. Jobbet är åt helvete och folk är inte kloka. Jag vet redan att jag måste måla (knulla) någonting för att pigga upp mig. Jag kommer in genom halldörren och får syn på en skohylla (en man). Egentligen hade jag tänkt att jag skulle måla (ligga med) någonting annat, säg en vägg (en annan man), men nu får jag syn på den här trista gamla skohyllan (mannen) och känner allt kommer att bli bättre om den får glöda i en ny glad färg. Jag kastar (av mig kläderna) mig in i ett skåp och hämtar pensel och färg. Här gäller det att smida medan järnet är varmt. Om man målar försiktigt kommer det inte att komma färg på golvet (den andre mannen märker inget). När hyllan är målad faller det sig mer naturligt att städa och göra snyggt. Man liksom bygger upp ett scenario kring den nya pinalen...
Därför händer det ofta att det står en nymålad pryl mitt i röran hemma hos mig.

- Hajjar ni nurå?

jag kan inte...

...leva med mitt förra dystra inlägg som det senaste!
I dag har jag varit på baby-tittning. Baby och baby förresten, seved, som barnet heter, har hunnit bli ett halvår. Man har märkligt nog alltid mer bråttom till barer än till baby-go-sees. Mamma jeanette - vän, kollega och fantastisk illustratör - såg så där färglöst lysande ut som nyblivna morsor ofta gör. Seved själv såg förvånad ut, rev loss två tussar av mitt hår och kräktes på mina byxor. Det var ok. Hade han varit femton år äldre hade jag blivit skitförbannad.
Barn kommer undan med det mesta!

Illustrationen ovan är signerad jeanette rönnholm och ingår i en alldeles förträfflig bok som de senaste sju åren haft arbetsnamn "pojken och paddan - elva berättelser ur det verkliga livet". Vi ska göra klart den lite senare.

fallifall

november kryper som ett otäck odjur i mitt inre och runt husknuten. Jag avskyr folk jag möter och börjar nästan gråta av irritation när någon yttrar sig. Mammor med barnvagnar på trånga ytor, gamla människor med för små plånböcker och män som aldrig någonsin under några omständigheter väjer. Alla drabbas av mitt oresonliga hat. Värst är de som äter hamburgare på tåg.
Människor jag känner visar sig vara hopplöst fulla av obehagliga överraskningar jag inte vill ha. Som kinderägg från helvetet.
Jobbet är avskyvärt. Jag vill göra något viktigt istället. Kanske undervisa längs röd linje eller biståndsarbeta? Och om jag inte gör något viktigt vill jag i alla fall vara bra på det jag gör. Vilket jag inte är. 2000 fax-utskick går ut med fel telefonnummer. Mina annonser ser ut som lapptäcken. Min kreativitet består i "öööh, kan jag återkomma till dig?". Det är inte längre frågan om om jag ska bli genomskådad, det är ett fall av när de tänker berätta det för mig. Jag faller i tårar.
På nätterna ilar tankarna runt som silverfisk på tjack och jag vaknar utmattad. När sådana här svackor uppstår undrar jag varför jag inte bara skiter i alltihop. Lägger mig ner och väntar på att någon ska ta hand om mig. Testade. La mig ner i soffan och tänkte: nu ligger jag här och svälter och gror igen tills någon tar tag i mig. Tills mamma kommer med fantomen och sockerdricka. Men sen kom jag på att jag skulle fika med sophie-dear och att lovat olle att ta tag i hans fakturering. Och klev upp. Men för säkerhets skull har jag köpt två nummer av situation stockholm den här månaden. Fallifall.

hahaha

á propos stureplansgruppens vd vimal kovac är det helt underbart underhållande att kunna hamna i dispyt med ebba von sydow och vara den som framstår som en idiot. Kan inte sluta le.

jag ber att få rekommendera mig

- ....så får jag det som ett rekommenderat brev, föreslog mrs A förra veckan.

Rekommenderat brev, liksom? Är inte det en ytterst besynnerlig företeelse? Vad är egentligen ett rekommenderat brev?
Typ: "ja, det här brevet kan jag verkligen rekommendera".
I mitt sinne försöker jag minnas rekommenderade brev jag fått och kommer bara fram till, det något nedslående, resultatet att: de rekommenderade brev jag fått aldrig varit något att rekommendera.

Rekommenderad läsning: mrs A´s trösterika text om livet efter detta

stream of consciousness - media-experience

nu mördar de och tar limousin till sina offer, jag har minsann inte råd att åka limousin vilken tur då slapp jag bli mördare. Fast det har inget med pengarna att göra, det är min goda uppfostran. Vi hade inga pengar att mörda för. Där ser man hur det går. Slå ihjäl folk med designerskor. Dem borde man ju skicka till afrika. Man kan behöva skor fast man är barbröstad. Sanden är så ohyggligt varm. Fast de är inte riktigt som thailändskor ändå. Fulare. Vi har inte råd med semester i år. Vi betalar ju skatt. Så nu har överklasspacket råd att åka limo. Men jag blir inte kåt av barn. Nej, nej, herregud, jag har ju egna. Fast det ingår ju mer i deras kultur. Kolla bara på araberna; de mördar ju sina döttrar. De har ingen jämställdhet, annat är det här. Även om jag nog tycker att jämställdheten har gått lite för långt. Män måste ju få vara män och kvinnor kvinnor. Joråsatte. Jag och anders har aldrig varit otrogna. Vi har normer. Ett sunt hem bygger på sunda värderingar. Våra barn åker inte limousin, så har de heller inte blivit mördare. Vi skickar våra gamla kläder till röda korset. Vi slåss inte med skor. Så går det när man tror att man är förmer. Mina föräldrar slet hela livet. Och det är tacken. Ungjävlar. De borde skjutas. I vår familj är vi mot hämnd. Våld föder våld. Men i usa har de fått ner kriminaliteten. Tänk att vem som helst får skaffa barn när det är så svårt att ta körkort. Är det speciellt körkort för limousin? Nej, då har man så klart chaufför. Fast man kanske inte borde åka med, svarta män är vanligtvis våldtäktsmän. Det är deras kultur. Det är så mycket krig där. Sen kommer de hit med fel värderingar. Man borde ha betyg i ordning och uppförande i skolan. Och medborgargarden.

vattenflaska från helvetet

sedan min onda syster bea lämnat mig för att ta ett vitt år är träning ett, förvisso klent, substitut. En komplikation i min träning har dock tillstött. Fram tills för ett år sedan har jag varit benhårt övertygad om att vattenflaskor är engångsartiklar. Man köper dem och de varar i max en månad. Jag vet inte var de tar vägen sen, men jag tror att de bor i cyberrymden tillsammans med en mängd udda strumpor. Vad vet jag. För ett år sedan ändrades denna sanning. En väninna jobbade då på svt´s "toppform" ett flåshurtigt program där människor ska slussas in i ett hälsosammare liv. Genom detta berikades mitt liv med en vattenflaska prydligt märkt med svt på ena sidan och toppform på den andra. Denna flaska är med mig. Den försvinner aldrig och den dyker alltid upp punktligt till träningarna.

Det är inte fråga om att finna fem fel vad beträffar denna flaska. Jag försöker hitta ett jävla rätt. Hela upplägget är så skämmigt så jag vill dö. Inte minst eftersom jag gör timmar på konkurrerande bolag. Om flask-jäveln hamnar med svt framåt så känns det som om jag försöker vara märkvärdig och låssas som om jag jobbar där. Och vissa på mitt gym vet att jag inte gör det. Ganska raskt började vrida den åt andra hållet, men har kommit på att det nästan är ännu värre. Då tänker folk bergis att jag är en fd slö-tjockis som gillar att förnedra mig i tv. Jag föreställer mig att de försöker komma på vem av idioterna som var jag. Varje gång jag tränar tänker jag att jag måste göra någonting åt detta men av någon anledning glöms det bort fram till nästa pass då jag får lägga ner onormalt mycket tid och energi på att vrida flaskan så att ingen av sidorna blir synlig. Skitsvårt. Faktiskt. Tack för att jag fick prata lite om detta. Vissa förstår inte eller tycker att det är oviktigt.

"bristande konsekvensanalys"

det är mycket snack om "ny teknik", "mobbing på nätet", "normförtunning" och "bristande konsekvensanalys". I vanlig ordning var allting bättre förr och teknik är främmande och skrämmande.
Som om teknik, och för all del media, skapat en ny tid och en ny ras människor. Vilket jävla larv! Ingenting har ju egentligen någonsin hänt. Folk är som folk har varit i alla tider. Inget nytt. Egentligen rätt förvånande hur lite som händer med den mänskliga rasen. Allt som händer har ju redan hänt.

Rent fysiologiskt kan empatisk förmåga inte vara fullt utvecklad förrän i 20-årsåldern. Rent faktiskt innehåller män, tyvärr, testostoron. Rent biologiskt tycks människan sträva efter makt. Vi vill äta, föröka oss och känna oss trygga. Maslows behovshierarki. Et cetera.

Jag skriker om jag hör en enda jävla rektor eller hipp trendforskare till snacka om att "ungdomarna som lever sitt liv via daaaaatorn". Jag skulle vilja rekommendera alla tyckare i alla åldrar att studera lite..., hör och häpna, skönlitteratur. Folk i dag beter sig precis som folk gjorde för 100 och 200 år sedan. Om någon undrar vad jag tycker. Och läs gärna michaneks smarta krönika om pöbeln.

mediaträning

sedan en tid tillbaka har jag, relativt framgångsrikt, valt bort kvällstidningar. Give or take en söndag eller två. Jag har även valt bort colorerad månadspress. Jag läser i princip inga tidningar på nätet och tittar aldrig på nyheter. För att slippa rabbla vad jag inte gör sammanfattar jag: min information hämtas ur svd, från slumpvis lyssnad radio och morgontv på fredagar. Jag vet inte om detta är det nya bra eller det nya dåligt. Om jag blir mer eller mindre stressad av att banta mitt medieintag. En sak är klar; det har lett till att jag, utan att hyckla det minsta, vågar påstå att jag absolut inte har någon åsikt överhuvudtaget om alex schulman eller kent.

Det känns som en vinst.

alingsås

sms från min lillebror:
"e i alingsås... när man trodde man sett allt..."

ett riktigt lyft

via sms förkunnade michanek: den 3 oktober skall de bort! Och menade ögonlocken. Du sköna nya värld. Vilken renässansmänniska hade anat att en tid skulle komma då ögonlock önskades bort.
Av förklarliga skäl skulle ledsagning hem behövas. Lotten föll på mig. Jag har flexibla arbetstider och udda intressen.
- Är du nervös? frågade jag en vecka innan, en dag innan, en timme innan.
- Icke.
- Nu är jag nervös sa hon slutligen i väntrummet. Du kan kanske få följa med in?
Och ljus varde. Jag hade knölat ner böcker i hela väskan och förberett mig på en ytterst tråkig timme i väntrum. Nu tog det hela en oanad vändning.
- Kan man vara med? *försiktigt förväntansfullt höjt ögonbryn*
- Bara du inte kräks, svimmar eller är i vägen på annat sätt, muttrade läkaren.
Jag fick häcka lite i dörröppningen medan han lokalbedövade och satte små propplösare i miniatyr på sköna cecilias trött-ögon.
När ena locket var lasrat och knipsat glodde vi lite på varandra, dr peter och jag. Han högdraget, jag ivrigt. Jag tog ett steg närmare. Han låssades att han inte såg. När han lyfte muskeln i ögonlocket och letade fett att ta bort gav han mig en hastig blick och sa:
- Du är inte yr?
Jag skakade på huvudet så tyst jag bara kunde. Sen var isen bruten. Nådigt pekade han på platsen bredvid sig själv. Min plats. Jag fick även springa enklare ärenden.
När båda ögonlocken var borta uppstod en sakral minut. Där låg hon fridfullt i strålkastarljus och såg på något sätt ut som om ögonen var öppna fast bortplockade. På sidorna rann en liten tår av blod. Som skräck och konst samtidigt.
Jag kan inte med ord förklara hur coolt det var. Jag vill vara med på operationer varje dag! En ny hobby som förmodligen är över innan den ens har börjat. Tyvärr. Så vida inte...?

sara kan kan narvara vid mina operationer - inga problem!
	ja
	nej
pollcode.com free polls

...när det hela var överstökat och jag ledde henne till taxin sa hon förtjust:
- nu kommer folk att tro att du är min butch som spöat skiten ur mig!

...och så tycker jag

att den röda tråden i usas slumpmässiga, fläckvisa insatser för demokratin blir allt svårare att följa!

i dag är det...

...internationella barndagen. Jag har inte fått några speciella direktiv om klädsel så jag ser ut som vanligt.