Stoppåbelägg

Han kom nästan på dagen, grabben. Två dagar före beräknat förlossningsdatum och samma dag som mitt yngsta syskon blev 18 tyckte han att det var läge för en ny omgång ungar - ödet har beslutat att det alltid ska finnas barn i vår släkt. 4, 2 kg tung och 54 cm lång. En riktig fighter, stark som en häst och helt opåverkad av en utdragen krånglig förlossning. Och han är så fin, så fin.

Själv är jag hopplös, hormonell och känslomässig. I dag har jag gråtit över att jag inte har fixat någon bra fars dag, att jag inte kan transportera mig så långt och att det därmed bara fanns fula rosor och åt att jag lämnade baby Nim för första gången. Och ett par gånger av okänd orsak. Jag föll också i tårar över att ett russin i lussebullen lossnade. När jag lämnade hemmet i 20 minuter visualiserade jag darret han får på underläppen precis innan han blir ledsen och då bryter jag ihop vid tanken att jag inte kan skydda honom från allt.

Kort sagt: jag behöver sättas på en dos Tilde, Jide, Idergard, Kongo, vita män, 40-talister och en lördag med golfare innan jag kan tillåtas blogga igen.
Jag återkommer när jag blivit mitt gamla taggiga jag igen.
Hasta la vista.