Jag hittar gärna på en liten visa om saker. På arbetsplatser brukar de reta mig för alster som "Det är pingvinstångs-tajm" och "jag går på lunch nu åååå deeee känns såååå braaaa". Sedan jag blivit mamma har jag förfinat denna talang och gjort den till livsstil. Allt sjungs. As we go, liksom. Typ:
Nisse nu ska vi ba-ha-ha-aaa-daaaaa, sen så så ska vi fa-ha-ktiskt äta. Lite-lite mat å sen så ska vi gå ut ååååå gååååå.
[melodi Putte du är min ögonsten]
Ja, ni hajjar.
Jag har inte sett något direkt kommersiellt i detta. Men i lördags tittade jag på en hel sändning av melodifestivalen för första gången i år och insåg: jag behöver bara ett par dansare, sen är numret komplett!
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
7 kommentarer:
Hihiiih! Du har min röst i så fall! Det kan du räkna med! :D
Ja men visst! Jag ogillar musikaler, men om man själv går runt och sjunger i vardagen så blir livet en fest.
Sjunga är bra. Om du sjunger om att äta och samtidigt bjuder den lille på nåt surt så får du ju en "break-dansare" på köpet. Fast för ett vinnande recept behövs väl nån sorts doakör också? Den lille igen?
Hahahahah exakt!
Johan: Jag tänkte att alla ni som kommenterat ska ställa upp som do:or. Skönt ord.
I do:o!
Me to-o-oooh doadoa....
Skicka en kommentar