This is for my people

- Det är helt jävla konstigt att du har ett barn, utbrast äldsta barndomsväninnan* när vi drack ett glas vin i går kväll. Jag kan inte fatta det!
- Nä, jag vet, svarade jag. Skitkonstigt.
Sen kom jag av mig och tvärvände. Herregud, det är väl egentligen HELT normalt att jag har ett barn. Jag lever i ett heterosexuellt förhållande sen 15 år tillbaka och jag är synnerligen fertil. De allra flesta människor skaffar barn. Det är ju faktiskt inte så märkvärdigt alls.
Bakgrunden till bådas vår förvåning är det märkliga liv jag och mitt folk lever. Jag har 1 vän - en! - som gör allting by the book, typ skaffar utbildning, jobb, man, hus och barn kring tretti. I den ordningen.
I övrigt ser mitt folks demografi ut så här:
- En övervägande majoritet av mina vänner är barnlösa. En del ofrivilligt, men de flesta frivilligt.
- De allra flesta är egna företagare, konstnärer, arbetslösa, projektare, ekonomiskt oberoende eller studerande.
- De som har barn har fått ungarna efter 35 och upp till 42. Rätt många har barn med bekanta snarare än med äkta hälfter. Många av ungarna har homosexuella föräldrar. Ett par har kriminella föräldrar. Rätt många har blivit till genom insemination.
- Min bästis utgör undantaget - hon blir farmor i november. Vi är jämngamla.
Jag har vänner som suttit på Hinseberg, vänner som blivit förskjutna av sina föräldrar, vänner som slagits för sin rätt att leva med vem de vill, slippa leva i kärnfamilj och slippa ha barn. Jag har trasiga sexturister, asexuella, partyknarkare, alkoholister och sanna bohemer i bekantskapskretsen. Jag har en vän som ser det som det enda rimliga att bosätta sig i en stuga i Norrland med sin man. De vägrar barn och hon har tv-tittande som yrke. Jag har till och med umgåtts nära med en kvinnlig psykopat. Men där gick min gräns.

Det slår mig att det är lite av en livsuppgift för mig att inte tappa proportionerna. Att förstå att landet är fullt av folk som vill bo granne med Martin Timell och inreder "nordiskt ljust". Ibland glömmer jag bort att folk inte lever som mitt folk. Men uppenbart är det så att mina fester är lite roligare än dina!

*är 41 år och snart färdig lärare. Hon började plugga vid 36 då hon kom på att "bidragsberoende inte var frihet". Dessförinnan har hon varit konstnär, åkt jorden runt och levt på inget sen hon gick ut årskurs nio. Hon har precis börjat fundera på barn, men tänker sig att en forskarutbildning kanske fungerar lika bra.