007?

Det sägs mig att det är krångligt för människor att få en ny identitet. För vissa hart när omöjligt misshandlande män eller mc-maffia till trots. För Daniel Westling tog det, enligt uppgift, åtta år. Men nu är det storstilat genomfört. I lördags avsade han sig sitt efternamn (jag är osäker på om han heter "Prinsen" eller kort och gott "Daniel") och fick ett nytt personnummer. Tydligen får han inget eget apanage och kan därmed inte kallas statligt försörjd så man får hoppas att han har råd med hyran på Haga.

Det där med personnumret tycker jag nog är mest spännande. Varför har de egna speciella personnummer, kungligheterna? Hur funkar det liksom? Är det något ballt i stil med 666, eller innehåller det helt enkelt bara ovanligt många nollor? Kanske är det bara kortare än andra personnummer för att det ska vara lättare att komma ihåg; 55?

Efternamn behövs inte men personnummer måste de tydligen ha. Kanske är det en försäkringskassemässig detalj? Min själ skulle må bättre av att tro att Daniel och Victoria måste ha med försäkringskassan att göra.

Fem-etta!

Medan Daniel från Ockelbo fick sin prinsessa...

...cruisade jag från Vasastan till Söder med ett glas vin innanför västen. Mannen hade premiär för vård av eget barn hela kvällen inklusive nattning. Jag hade nypremiär för berusning. Jag landade i en väninnas säng och där blev vi liggandes med varsitt glas vin och skvallrade i kapp oss om det senaste halvåret, grottade i relationer och grävde i mänskliga psyken.
På sex timmar ägnade jag inte ungen en tanke och när jag gled hem i natten upplevde jag en rusig frihetskänsla.
Lite som när man reser ensam.
Älskart.

Så här gammal är jag

Min fina mamma fyller 66 idag. Jag vet inte riktigt hur gammalt det är. Ålder blir allt mer relativt ju äldre man blir, men ungefär så här gammal är jag - jag är så gammal så att jag:

• kan relatera till televerket
• kan relatera till färgen televerksorange
• minns när det bara fanns public service och det var apatrist att vara hemma sjuk från skolan en dag
• har lämnat ett blodprov till en läkare för att få veta om jag var gravid - och fick svar en vecka senare
• anser att Roger More är den riktiga Bond
• minns en tid då www. inte betydde någonting alls
• minns en tid då det gick rykten om vad # på en telefon var till för
• alltid cyklat utan hjälm
• min barndom var tämligen genus-icke-specifik
• när jag var tonåring ville ingen bli fotomodell eller kändis
• när det gick rykten om någonting obegripligt coolt som kallades MTV - men det var lite oklart exakt vad det var
• jag minns vem Tom Hjelte var
• jag har lyssnat på barnprogram på radio
• haft blandband
• passat tv-tider
• filmen G var avgörande för mina yngre tonår och jag var kär i Niels Jensen
• har varit curare
• sett Ebba Grön innan Thåström blev Thåström
• har flirtat, dansat och hånglat till Duran Duran, Samantha Fox och Prince
• vet att Paula Abdul har haft en karriär före Am Idol
• har haft axelvaddar
• hade en "invandrare" i skolan. Alla ville ta reda på allt om denna exotiska figur
• båtluffat månadsvis i Grekland för att det var billigt
• minns när det inte fanns några uteliggare
• minns vad jag gjorde när Palme blev mördad
• tog sabbatsår efter 9an och jobbade

Hur gammal är du?

Mamma Magister

Jag har skrivit, lagt fram och är klar med min d-uppsats. Så här efteråt förstår jag inte hur jag lyckades eller varför jag gjorde det. Det visade sig ju vara a-v-s-e-v-ä-r-t enklare på den tiden man pluggade på heltid och inte hade barn. Men nu är det gjort.

Uppsatsen handlar om sociala medier, offentlighet och demokrati. Rätt klassiskt i akademikerhänget - ganska ovidkommande irl. Tyvärr.
I runda slängar kommer jag fram till att de sociala medierna i vår del av världen erbjuder en fantastisk arena för var och en att föra ut budskap - dock utnyttjas den inte till något särskilt. Den privilegerade gruppen svenskar utnyttjar i stort sett inte de sociala medierna till något annat än att "nätverka" och "hålla kontakt". De allra flesta vågar inte leverera några som helst "laddade" budskap i abstrakt rädsla för...eh, just, det abstrakta.
Vi använder sociala medier på samma sätt som vi använde julhälsningar tidigare - för att markera vår relativa välgång och framgång.
Det vill säga: Det lagen stoppar i icke-demokratier, stoppar de sociala normerna på våra breddgrader. (Och den exakta meningen skulle jag vilja bygga en studie i genusvetenskap på).

Så här skrev min examinator:
"...betygssatt din uppsats och gett den VG. Jag tyckte om uppsatsen redan från början och dina omarbetningar - som du genomförde med stor seriositet - gjorde uppsatsen ännu bättre. Du gjorde helt enkelt en väldigt bra uppsats som inte bara är rolig att läsa, väl underbyggd teoretisk och väl empiriskt förankrad, utan också kommer med nya infallsvinklar på sociala medier."

Nu uppgraderar jag min profil på Facebook till fil.mag och går vidare.

Äta

- Vi är något av sommelierer på revbensspjäll i vår familj, burkar svågern understryka. Själv pratar jag gärna och länge om ämnet soppor. Och ost.
Vi äter en hel del. Och ganska ofta.
Kort sagt - ungen kommer från en lång och fin tradition av matglädje. Jag har hört lite spridda skräckhistorier om problemet att få de små liven att börja äta, men det visade sig, med ett undantag, vara noll problem. Han vägrar äta köpt burkmat - det är tungt för mig personligen, men jag förstår honom. Fisk på burk stinker, kött vill jag inte ge honom och grönsaker smakar noll och inget. Annars äter det som serveras - med högre och lägre grad av entusiasm. Typ: broccoli fungerar, majs är toppen, gröt är fantastiskt och allt med kanel är to die for.
När han fick jordgubbs-äpplepuré började han förtvivlat gråta mellan tuggorna i ren och skär skräck att det skulle ta slut. Jag förstår honom. Det har hänt även mig. Men i förrgår slog han alla rekord. När svartvinbärs-äppeldryck serverades blev han A-R-G mellan klunkarna. Rasande skrek han åt oss och det kunde inte gå fort nog. Det kan vara att jämföra med hur jag känt för vissa rödviner, men jag misstänker att han håller på att utvecklas till en sommelier i allt. Från saft till revbensspjäll.

BröllopET

Jag håller på att bli knasig på tjatet om bröllopET. I bestämd form. Varje gång någon säger det tror jag i några sekunder att någon jag känner ska gifta sig och att jag glömt bort det. Sen kommer jag på att det som avses är kronprinsessans gängning.
Jag fattar inte att de inte är gifta än! Det känns som om det tjatats om detta bröllop i flera år. Och jag f-ö-r-s-t-å-r inte intresset.
När jag slog på tvn i morse visade det sig att det finns något slags "bröllopsstudio" och Kristin Kaspersen meddelar förnumstigt att man "inte kan låta bli att tänka på vad som hände 1976" (nämligen kungens bröllop). Och jag känner att det kan man visst.

I "Bröllopsstudion" satt reptilen Tarras-Whalberg (märkligt jobb, märkligt utseende) och någon stadsvetare och pratade om Ockelbo-Daniel. De tyckte att han gjort en klassresa. Uppåt. Tydligen.
Det beror väl på hur man ser det. Personligen tycker jag aldrig att det är en klassresa uppåt att bli bidragstagare. Men hey, det är jag det.

Men jippi, sommaren är här