Äta

- Vi är något av sommelierer på revbensspjäll i vår familj, burkar svågern understryka. Själv pratar jag gärna och länge om ämnet soppor. Och ost.
Vi äter en hel del. Och ganska ofta.
Kort sagt - ungen kommer från en lång och fin tradition av matglädje. Jag har hört lite spridda skräckhistorier om problemet att få de små liven att börja äta, men det visade sig, med ett undantag, vara noll problem. Han vägrar äta köpt burkmat - det är tungt för mig personligen, men jag förstår honom. Fisk på burk stinker, kött vill jag inte ge honom och grönsaker smakar noll och inget. Annars äter det som serveras - med högre och lägre grad av entusiasm. Typ: broccoli fungerar, majs är toppen, gröt är fantastiskt och allt med kanel är to die for.
När han fick jordgubbs-äpplepuré började han förtvivlat gråta mellan tuggorna i ren och skär skräck att det skulle ta slut. Jag förstår honom. Det har hänt även mig. Men i förrgår slog han alla rekord. När svartvinbärs-äppeldryck serverades blev han A-R-G mellan klunkarna. Rasande skrek han åt oss och det kunde inte gå fort nog. Det kan vara att jämföra med hur jag känt för vissa rödviner, men jag misstänker att han håller på att utvecklas till en sommelier i allt. Från saft till revbensspjäll.