Jag träffade en ung väninna, på väg mot tretti, härrom kvällen. Hon är av den sökande sorten, vacker, vibrerande och fylld av engagemang. En kvinna med något så udda som en agenda och ett politiskt engagemang. Hon är tillsammans med en snygg, begåvad skribent och tillsammans utgör de ett sånt där par som man - jag - blir lite impad av.
Nu har de sålt allt och beger sig ut på resande fot nu. Inte det där jävla tramsresandet som innebär gräsrökande långsemester eller surfa - de ska ut och jobba på lite mindre glamourösa platser. Dokumentärfilma, upptäcka världen och varandra.
- Jag klarar inte av folk som pratar om platt-tv och räntor, förkunnade hon. Jag måste få perspektiv både på dem och på de allvarligt politiska. Jag måste få uppleva saker på plats. Och sen kanske jag är redo att bilda familj.
Jag känner mig så jävla avundsjuk. Föralldel inte missunnsam, men avgjort avis. Trots att jag haft många år av sökande, finnande, frihet och wreckless beteende, så är jag inte helt tillfredsställd. Kanske är det smartare att traditionellt slå sig till ro tidigt i livet eftersom det sökande, fria verkar ge en livslång mersmak. Men precis som jag tänkte att jag vill ha mer av allt, vind i håret, Kylie i lurarna och på väg, kom jag på att det är i sig ett äventyr med barn. Och för mig är det definitivt en utmaning att försöka hålla mig på en plats och syssla med små-små vardagsbestyr. Kanske tar jag jobb på ett dagis - där har man nämligen chansen att manipulera nästkommande generationer att inte lägga för stor vikt vid räntor och platt-tv-apparater.
Det är dags att låta de yngre ta tag i den stora världen.
Hugg in, my little droogies!
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
4 kommentarer:
Fast samtisigt - vem har sagt att de är tillfredställda med vad det gör? Ofta är det ju så, att sökande personer aldrig är nöjda. Och alltid vill något annat, någon annanstans.
Min största utmaning är också just vardagsbestyren och vara kvar där jag är nu. Just nu slits jag sjukt mycket mellan att behålla någon slags trygghet (som jag aldrig gör) eller vara lämna allt och sticka iväg på nya äventyr... Svårt balans där.
Trpr du dock inte att Sökarna är avundsjuka på sådana som dig? Som har schysst sysselsättning, stabil man, ett sött ltiet barn? Typ "önskar att jag kunde få det där och inte bara flacka runt..."...
Gräset är som vi ju vet oftast jävligt mycket grönare där borta...
Håller med föregående talare.
Jag kallar det rastlöshet. En av de värsta åkommor som kan drabba människan.
Blicken i horisonten.
Aldrig i nuet.
Trånande efter det nya.
Förträngande av det gamla.
Framtiden - en glamorös dröm.
Nuet - en tristerande soptipp.
Att fly vardagen, platt tv:en och räntan är det absolut enklaste en människa kan göra. Vaknar tyvärr själv allt för ofta med en sådan önskan. Att däremot stå still i nuet och lösa rastlöshetens overklighet och finna glädje, det svåraste.
När jag däremot befinner mig snett under en stor och kraftig våg och jag känner naturens enorma styrka så existerar varken rastlöshet, agenda eller viljan att upptäcka och förstå världen. Däremot så är jag så nära nirvana jag kan komma.
Så underskatta inte det enkla och banala, i detta fall i form av en surfbräda.
Gräset är definitivt alltid grönare på andra sidan.
Själv har jag nog aldrig varit helt tillfredställd med tillvaron, förutom för väldigt korta stunder. Jag pratar om betydligt kortare stunder än de flesta andra som påstår samma sak.
Vad det gäller arbete har jag konstant känt att jag valt fel väg.
Min slutsats är att jag i princip ångrar det som jag så många gånger varit tacksam för, och trott kommer ge mig så mycket sett över tid. Nämligen att jag är en tänkande människa som inte nöjer mig med att falla in i ramen om hur man ska leva.
Jag önskar att jag inte visste något annat än leva ett simpelt familjeliv med den första tjej jag blev kär i. Utan utbildning, med ett intetsägande lågavlönat jobb. Bo i en radhus, dricka mina starköl varje fredag samt åka på semester till samma ställe varje år.
Jag har alltid tyckt synd om sådana människor. Men för varje år som går inser jag att det antagligen är det bästa sättet att leva. Förutsatt att man inte vet eller söker något annat. Vilket den typen av människa antagligen inte gör.
Btw skriver du helt otroligt bra. Bryt upp från dom små vardagsbestyren och gör något av den gåvan :) :) :)
Ja, hm. Det handlar väl troligtvis att hitta något slags balans mellan sitt sökande och vad som är rimligt och nyttigt.
Jag är skitskraj för att bli mätt och trött, men än räddare över mätta trötta unga. Det känns bättre när jag träffar på representanter av ovan nämnt slag.
Marcus, tack som fan. Och det samma. Jag får väl söka ett sätt:).
Skicka en kommentar