perfekt

när jag var liten ansågs det horribelt att tala med dialekt. Sviterna hörs till exempel i kultursvenskan. Ni vet; den där konstigt bortarbetade skånskan som uttalas stötvis. Dialektfascismen har, tackolov, försvunnit efterhand. Jag misstänker att en åttitalist knappt kan förstå att det fanns en tid då dialekter var bannlysta. En tid då gotländska var obegripligt och skånska triggade kräkreflexer. Det var inte tal om charm och särprägel. Rikssvenska var grejen. Allt annat möttes med förakt eller sekundärskam.
Men till min stora förvåning, mitt enorma förtret och ihärdiga irritation har dialektfascismen ersatts med perfekt-engelska-fascismen. I varenda blogg, tidning och recension kommenteras människors engelska med "usel", "hon behöver jobba med engelskan" och "inte helt perfekt". Varför måste folk prata perfekt!? Räcker det inte att man förstår? Finns inte den gotländska charmen i rysk engelska? Jag kommer aldrig hajja mac donalds och body pump-idén. Varför måste allt vara exakt likadant överallt? Varför måste man känna igen sig i varje given situation?
Jag fattar inte varför en duktig iransk läkare måste prata flytande svenska och om jag inte röstar på ukraina i melodifestivalen beror det fan inte på att "engelskan inte är helt perfekt".