Hur skönt är det att få sätta en så pretentiös rubrik?
Jag kan avslöja direkt att jag inte har någon som helst jävla aning, men i alla fall lite funderingar.
För några år sedan träffade jag mitt gamla ex Tor på en fest. Han önskade sig ett blogginlägg om meningen med livet från mig. Han har nog inte ägnat det någon tanke sedan dess, men jag har tänkt. Det har väl i och för sig alla gjort sedan typ yngre tonåren. Det första som dyker upp, oavsett man är vetenskaplig eller andlig, är väl "fortplantning". Och ju mer jag funderar desto säkrare blir jag på att just fortplantningen INTE är meningen med livet. Inte det mänskliga livet. Det verkar hänga ihop med den lite slarviga åsikten att det finns något slags "naturligt beteende" hos människan. Detta naturliga kan vara allt från att det är naturligt att äta/inte äta kött till vara naken eller föda vaginalt. Och här brister det för mig. Människan är en anomali och jag kan inte se att det finns ett naturligt tillstånd för oss. Vi befinner oss mellan natur och kultur på olika individuella plan. Om vi föreställer oss att meningen med livet vore fortplantning drar vi ett slags parallell till växter och djur och därmed uppstår ett gäng frågor som är hart när omöjliga att svara på.
Är ofrivilligt barnlösas liv utan mening?
Är frivilligt barnlösa utan livsvilja?
Hur ställer man sig till adoption, ivf och donationer? Är det artificiell mening? Är det resultatet eller själva processen som är livets mening?
Borde man dö när reproduktionsförmågan är över?
Måste homosexuella begå hetro-sex för att skapa mening?
Och så vidare.
Frågorna är inte retoriska svara gärna.
Jag har aldrig varit speciellt intresserad av barn. Jag har gjort förfärligt många aborter och ångrade mig sent i livet. Har mitt liv fyllts av mening nu? Ja, och nej. Nimrod är mitt livs mening, men jag kände mig inte meningslös innan. Däremot kan jag känna mig meningslös nu emedan jag helt tappat min pansar och styrs mer av känslor än rationalitet vilket inte är någon god överlevnadsstrategi i skrivande stund. Och! Här är den springande punkten: även om Nim är mitt livs mening nu tror jag absolut inte att han på något vis är viktigt för den totala meningen. De allra flestas ungar kostar mer än de smakar. De blir miljöbovar, de blir kriminella, de blir sterila, de river ner, förstör och krigar. Vår art skiter ju nämligen i eget bo i ganska stor utsträckning.
Ibland föds förträffliga läkare, moder teresor och någon som uppfinner bot och bättrande medel. Vissa få för mänskligheten framåt.
Kanske kan just människans individualitet vara en del av lösningen. Vi har vår individuella mening.
- Och kanske är det så att mänskligheten bara ska vaska fram en liten metallpryl som är viktig för en mer avancerad livsform? Kanske ska någon snubbla och skapa en kedja av händelser som banar väg för hundarnas tid.
Sug på den.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
9 månader sedan
13 kommentarer:
Bästa inlägget! Jag har alltid varit lite rädd för folk som påstår att meningen med livet är att skaffa barn. Framförallt de som tyckt så sen de var typ femton.
Tack för idag föressten, känner mig mkt mer lugn nu. Faktiskt.
Alltså, fortplantning handlar ju inte om att varje individ ska skaffa barn! Det handlar om helheten, att utan liv, finns inget liv, och utan liv kan ingen mening finnas. Inte för oss iallafal, och det är ju vi (mänskligheten) som söker meningen.
Är ofrivilligt barnlösas liv utan mening? - verkligen inte, varför skulle det vara det? Tvärtom om - de gör världen en stor tjänst genom att inte skaffa barn och på så sätt stoppa överbefolkningen. Om alla skulle skaffa massa ungar skulle hela planeten gå under ännu fortare. Fortplantning handlar enligt mig om den stora massan, inte om individ.
Är frivilligt barnlösa utan livsvilja? - verkligen inte. Vem har sagt att man blir lycklig av att hitta meningen med livet? Kanske blir det ganska meningslöst när sökandet är över, eller så är meningen att vara olycklig - who knows? Det kan säkert dessutom bli ett helvette att skaffa barn - och livet var mycket lättare innan.
Hur ställer man sig till adoption, ivf och donationer? Är det artificiell mening? -Varkligen inte, varför skulle det? Man hjälper ju livet att leva vidare. Utan adoptionen skulle antagligen det barnet dö.
Är det resultatet eller själva processen som är livets mening? - Det vet nog ingen, förhoppningsvis återstår det kanske att se. Kanske är det processen som leder fram till en annan mening, senare, men för att hitta den meningen måste man leva, vilket gör att LIVET är en indirekt mening med livet. Kanske finns det bara en på triljarden som hittar meningen med livet, kanske ingen, men för att hitta den måste man onekligen leva (eller dö? Vissa ser ju döden som ett naturligt steg i livet, så...)
Borde man dö när reproduktionsförmågan är över? - verkligen inte, vem ska då ta hand om det liv som finns?
Måste homosexuella begå hetro-sex för att skapa mening? - Tvärtom, de räddar helheten genom att inte skaffa barn, enligt mitt arguent ovan om överbefolkning. Helheten, inte individen!
Med andra ord tror jag att att SKAFFA BARN är en indirekt mening med livet, för utan liv finns vi inte och då finns ingen mening. Jag misstänker att vi bara är något sorts test från en högre makt, eller så är vi bara lortar i universum och tror att vi är mer värda än vad vi är. Om meningen inte finns, och alla skulle inse/tro det, skulle dock livet kanske kännas om än mer meningslöst och deprimerande -därav sökandet av meningen med livet, för att fortsätta leva. Kanske lurar den högre makten (naturen?) oss att TRO att vi ska söka efter en mening, för att vi faktiskt ska fortsätta leva.
Flummigt...
Egon: Tack och tack det samma. Allt kommer att bli toppen. Jag lovar:)
IAAM: Oj. Här har vi en som har tänkt. Men jag undrar fortfarande är det någon poäng med liv i sig när arten är destruktiv?
haha, önskar att jag kunde säga att jag inte tänker på det här, men livet och döden och om det finns någon mening snurrar ständigt omkring...Det kan ju finnas en mening trots att arten är destruktiv? Meningen borde vara att vi ska hitta meningen, eller förstå att vi inte är värda ett skit och inse att det inte finns någon mening. Oavsett blir det ju meningen med livet, varesig det finns någon eller inte. Så, utan att föda fram liv kan vi inte komma fram till vare sig det ena eller det andra. Någon poäng vettefan om det finns. Jag tror mest på att vi är en test. Kanske sitter det ett gäng på en annan planet och har oss som en reality show och garvar åt hur dumma i huvvet vi är, who knows.
Oj, vad är meningen med livet? För vissa är det att få barn, eller kanske skaffa dem för att man liksom har blivit itutad att det ÄR livets mening? Andra skaffar statusprylar som värstingbil eller så skaffar man bra utbildning eller coola vänner. (skaffar inte får)
Det är för det mesta himla kul att vara mamma. Men, absolut inte livets mening, även om mina barn ger mitt liv mening. Att vara behövd är en av meningarna. Vilka som behöver dig/mig/oss skiftar nog. Jag tyckte inte att blöjbarn var livets mening. Vissa avsnitt i ungarnas tidiga tonår kan inte heller varit livets mening!
Människor tänker och funderar, mest tror jag att vi behöver få en mening med varför vi föds, lever och dör. Ska vi bara vara här och tänka, leva, äta, älska i ca 70-80 år? Sen då? Mening behövs. Meningen skapar vi.
Hundarnas planet tål att tänkas på.
"Vi har vår individuella mening."
JA!
Tack för ett finfint inlägg.
...hmpf..nytt inlägg när jag vaknar på morgonen och "åh vad kul" och sen sätter jag frukostkaffet i halsen och tvingas TÄNKA?! Du kanske kan sätta varningstext på sånt här?
(nä, jag tyckte det var jättebra, har bara inget att säga om saken, just nu iaf, förutom det lätt debila konstaterandet att min mening just nu är att få sambo att fixa mer kaffe utan att jag behöver resa mig ur soffan.)
Har ingen aning om vad som är meningen med livet och har nog seriöst aldrig funderat på den.
Men jag vet däremot bestämt att "42" är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting.
Jag är med. Helt klart är meningen individuell. För att göra det lite lättare för sig kan man dela upp livet i delmeningar och varje kväll fråga sig, vad var meningen med den här dagen?
... Ne. Jag vägrar.
Varför måste det alltid vara nån mening med allting?
Dessa tänkare alltså~
Kaisa-sötis: man vill det med stigande ålder. Tyvärr.
Alla: era kommentarer stärker mig i idén om att meningen är högst individuell.
Vad är det för mening att ha en individuell mening, när man ändå dör sedan?
Vi är bakterier på jorden - eller beter oss iallafall som bakterier. Sprider oss hejdlöst, förstör, smutsar ner, förpestar.
Jag tror att meningen antingen är för alla, eller så finns ingen mening överhuvudtaget. Men jag tänker ju då på större plan, inte på vad som gör värt livet att leva de få år vi har här - där tror jag också att det är helt klart individuellt. Säger någon något annat är den ju rätt dum, egentligen.
Du är ju så klok, vill ha dig på ljudbok!
Jag är nog fanimej inne på den individuella meningen. För egen del är (läs kanske/typ/tror) meningen med livet att vara glad. Hur jag än tänkt, vänt och vridit (både nyktert och i fyllan) så slutar jag alltid där; att just glad känns så förbannat givande. Glad är inte att vara så förbannat religiöslycklig eller bara nöjd utan just bara vara glad. Vad som gör en glad är ju individuellt såklart och det är ju verkligen inte så lätt som det låter men ett mål för mig. Sedan kan man ju säkert skriva böcker om vad som verkligen är äkta glädje i kombination med hur väl man känner sig själv och så vidare. Men, jag tror att sann glädje är sådant som inte har med tiden att göra, det vill säga något som kan glädja mig nu likväl som för 2010 år sedan eller rent av 15.000 år sedan. Det skulle exempelvis kunna vara kreativitet, konst, barn, nya upptäckter eller en smaskig middag i goda vänners lag. Typ. Kanske. Eller?
Skicka en kommentar