En man och hans hund

Jag trotsade bristfällig röst och tvivelaktig hälsa för att prida med min son. Någonting sa mig att han skulle gilla det och det gjorde han. Han sov sig igenom halva tåget och när han yrvaken bevakade spektaklet i sin fars famn infann sig ett brett leende. När lastbilarna med många färger och hög musik drog förbi blev han exalterad på babyvis. Han flåsade och sprattlade med armar och ben. Helt till sig. Till syvende og sisdt tror jag att han k ä n d e stämningen. Man får vara bra jävla principfast hårdnackad för att inte må bra när man kollar pridetåget.

Bakom mig på min rätt bra plats på Strandvägen stod en flåshurtig göteborgska som bra nära förstörde hela min upplevelse. Hon refererade allt som hände och avslöjade sig som rent intellektuellt dum. Jag skulle kunna använda hela det här inlägget till att berätta om allt korkat hon sa, men istället tänker jag redogöra för essensen av min upplevelse av pridetåget. Det som är viktigt.

När "Stolta föräldrar till homosexuella" drar förbi börjar jag alltid gråta. Helt enkelt eftersom jag har så många homosexuella vänner vars föräldrar inte varit stolta. Och som punktnedslag av symbolvärde för mig personligen nämner jag

• Gudrun Schyman - vacker, rosa, envis och lojal. Jag vill krama henne.
• Sabina, Anna och Arild - en fin-fin-fin regnbågsfamilj som betyder så mycket för mig på många plan
• Shilan - som alltid engagerar sig och ger mig hopp om att det faktiskt finns unga som vill något större
• Min graviditetsläkare som fick mig att orka det jag inte egentligen orkade
• Sist men inte minst Kim Milrell och hans hund. Vi har aldrig träffats men jag gillar honom så kolossalformat mycket. Även när jag inte håller med om vad han säger. Det är oftast bara förärat irlare.
  

Rätt ofta tycker folk att jag är nonchalant och likgiltig inför deras vardagsdraman. Lite kall och taggig. Jag brukar ömsom svara, ömsom tänka att majoriteten av mina vänner slåss mot typ cancer, sin rätt att ligga med vem de vill, för att slippa terroriseras av polis och myndigheter eller helt enkelt bara för att kunna betala hyran. Ett faktum som innebär att jag inte helhjärtat orkar bry mig om deras kamp för att hitta rätt nyans på tapet till soffan.

Göteborgskan närmast mig menade sig gång på gång vara djup-djupt imponerad av att transorna o r k a d e gå så långt i höga klackar. Jag försökte hosta på henne.