Social kompetens är ett mantra i sverige. Har du den inte är du slut, över men inte helt bortom all räddning. Det går att gå kurser. Det går alltså att lära sig. Vilket säger en hel del om vad som ingår i begreppet.
Förr (före den Sociala Kompetensen) fanns det utrymme för alla. De som inte var så intresserade av att snacka och möta människor kunde kunde dela ut post, sköta papper eller forska. Nu finns det speciella arbetsförmedlingar för människor med till exempel aspergers eller adhd där handläggare får lobba för dessas unika detaljseende et cetera. Detta emedan det sedan länge är glömt att vissa yrken utförs säkrare av speciellt kompetenta än lättsnackade charmörer med ett diplomatiskt sinnelag. Fullkomlig idioti om ni frågar mig. Jag ser ju hellre att min chef är kunnig än gillad av alla, att min läkare fokuserar på min hälsa hellre än konversation. Jag tror de flesta håller med mig. Icke desto mindre är det alltid "den viktigaste egenskapen" som efterlyses hos allt från nya medarbetare till livspartner. Jag oroas över huruvida den sociala kompetensen har tagit över politiska debattartiklar och aktiemarknaden.
På den tiden jag jobbade som chef och satt med när det skulle nyanställas förfasade jag mig alltid över hur mina medarbetare lyckligt gick i taket över trevliga, snygga människor som spelade golf. Inte helt sällan valde de att helt glömma uppenbara brister och direkta fel i cvt. Enligt min erfarenhet är de som inte räds klyschor de som anses ha mycket hög social kompetens och premieras. Bäst går det för dem som levererar plattityder med en viktig min och låssas att det är de själva som givit upphov till idén att "det är viktigt med en holistisk syn, vara tydlig och ställa sig positiv till utvecklingen".
Jag menar; är det ingen annan än jag som blir misstänksam mot en människa som menar sig svara upp till att vara "en teamworker som gillar att fatta självständiga beslut, tycker att jobbet är så intressant att det inte går att dra en gräns mellan arbete och fritid. Och är helt prestigelös. Och personlig men aldrig privat."!?
Är det inte per definition något mystiskt med någon som tror sig vara allt detta? Är det inte mystiskt att denna någon efterfrågas till att börja med? Och i så fall varför?
Jag tror att det hänger samman med svenskens oerhörda skräck för att bli osams. För att inte vara omtyckt. Det finns helt enkelt ingen annan vettig förklaring till att folk allt som oftast säljer ut sin sista princip för "att det inte är värt att bråka om". Ibland misstänker jag, med tilltagande oro, att det enda värt bråka om idag är priset på snus och sprit.
Ett annat viktigt sätt att tänka för socialt klätter är: "han har inte gjort mig något" och "man kan ju i alla fall hälsa".
För att hårddra det så är det ju klart som fan att hitler inte gjort mig något personligen och därmed kan jag visa honom respekt genom att "i alla fall hälsa".
Varför innefattar inte social-kompetens-koden civilkurage och stolthet?
Det är för mig en gåta. Vill vi verkligen bara ha folk som "alla gillar" okring oss?
Jag är inte rätt person att använda som måttstock, men jag drabbas alltid av en vag ångest och misstänksamhet när alla håller med mig.
Här får ni som känner er socialt misslyckade något att träna på i helgen så ni är rustade att bege er ut i livet och finna partners och jobb nästa vecka.
Tacka inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar