…min man visslade när han klev upp i morse. Illavarslande. Vissla betyder aldrig något bra, vissla direkt på morgonen är förenat med ducka. När min man visslar vet jag att han kommer att börja städa på ett passivt aggressivt vis inom kort. Jag vet vad som menas: han är missnöjd med livet i allmänhet - mig i synnerhet. Detta markeras genom städning. Eller städning och städning… …det är mest omarrangering av pinaler i det direkta närområdet. Den här morgonen var han igång redan innan frukost. Bananerna flyttades till höger om osten och en tidning städades högljutt hit och dit i köket. Och så sopade (!) han en matta. Flera gånger med bananflyttning mellan varven. Med ljudligt neddragna mungipor.
Grejen med de här städningarna är att de aldrig avser rimligt akuta grejer som Nisse-Nims stol med intorkade matrester eller avloppsrensning. Det är mer plock och klag, i stil med "fyyyyfansådetseruthär", "vimåstebörjadammsugaoftare" och så vidare. Och utan att det uttalas så förstår jag att det är mitt fel. I morse märktes det tydligt genom att alla mina skor städades undan från hallen (hans egen dunjacka fick hänga kvar - fall i fall) på ett sätt så jag förstod att jag personligen pajjat vårt hem och liv med hjälp av ett par adidas.
Innan vi skaffade barn hade vi bestämt att vi skulle flytta isär - inte göra slut utan flytta isär. Jag tror att det är det absolut bästa sättet att hantera tvåsamhet på.
7 kommentarer:
Oj! Jag fick en liten chock längst ned, att ni hade bestämt att flytta isär.
För vissa är det säkert så, att det bästa är att bo isär, medan det för andra bara verkar fungera om de just bor ihop. Jag är så kluven i det där - vi bor isär, och jag tycker ofta att det är alldeles för skönt de dagar och nätter jag är helt själv. Jag har alltid älskat att sova själv, även om det såklart är mysigt att sova med partnern också. Vissa verkar lida något otroligt över att behöva sova själva en endaste natt. Just detta ensamhetsbehov skrämmer mig ibland, för någonstans vill jag ju skaffa barn någongång - men kommer jag någonsin klara det om jag inte flyttar ihop? Och flyttar jag ihop, kommer jag inte fly till ensamheten då, igen? Jag tror att jag är skapt för att bo själv och göra på mitt sätt, och att träffa någon när jag vill, inte för att personen alltid finns där oavsett.
Ps. Min kille går alltid in i mitt kök och diskar - längsamt och metodiskt - om han känner av irritation av MIG i luften. Alltid just diskandet!! Han går i princp aldrig in frivilligt i köket och diskar annars.
IAAM: Jag förstår precis hur du menar.
Jag är avgjort en ensamvarg och tvåsamhet är inte för mig. Min man är den bästa i sitt slag, och det har funkat hyfsat genom åren eftersom vi lever rätt olika liv, men det är aningen svårare med barn. Någon borde anpassa sig, men ingen vill:D.
Jag tror att snuskig rikedom k a n vara en lösning på problemet:)
Mmm, jag minns tvåsamheten. Jag minns visslandet och "plockandet".
Saknar det trots allt.
haha! I mitt senaste förhållande betedde jag mig precis som din man. Sen känner jag mig som en sur idiot efteråt. Nu just är det precis att jag slipper det där som det är så skönt att bo ensam. Är det stökigt så vet jag att det är mina saker, städar jag så är det rent nästa gång jag entrar rummet. I början var fedagskvällarna så jobbiga ensamma. Men nu ser jag det som en underbar tidpunkt när jag bara får släppa väskan på golvet och slappa. Fast jag oftast kommer hem från fredagens aw kl.01 och är så nöjd över att ingen gnäller när jag kommer och jag har sängen för mig själv. Jag undrar lite över just det där, om jag någonsin ska kunna bo ihop med någon. Det gick ju inte så bra den enda gången jag provade. Det jobbiga med att bo skillt är det där med att man inte har alla saker på en plats och det är ett evigt packande och konkande. Hur gör man, har man dubbla uppsättningar kläder?
Klok som vanligt. Och som vanligt med en träffsäker och rolig text.
Det är ju lustigt att vi som tonåringar ska lära oss att ta hand om oss själva, bli egna självständiga individer med egna saker, utrymmen och liv för att sedan bli vuxna och ha ett liv där stort fokus går ut på att göra precis tvärtom. Hur hittar man mellanmjölks-stigen där?
Jag känner igen det där. Jag har bott själv rätt mycket och trivdes inte med det då.
Nu efter 3 års samboboende drömmer jag nästan om ett eget ställe där jag själv får råda över mitt eget konstnärliga kaos.
Jag har länge tänkt att särbo är det ultimata boendeformen för tvåsamhet.
Ohhjälp, vad jag ogillar när man känner den där skulden av att vara den som skapar oreda och få 'den där visslingen'.
Den förkommer här också men inte i samma form.
Jag har börjat lära av hunden och inskaffat selektiv hörsel. Sen blir jag en motvals-käring. Som går och flyttar bananerna till ett helt annat ställe. :P
Ja, jösses, vilken grad av igenkänning detta har. Tvåsamhet, kärnfamilj och norm är fascinerande. Ingen trivs i det, men alla strävar ditåt.
Skicka en kommentar