Snövit-Maria

Pappa-far, kulturredaktör och senior writer, på Östersundsposten fram tills förra årsskiftet ringde och meddelade att han stått på huvudet i gamla klipp och funnit en gammal text (nedan för den intresserade) som handlade om mig och mitt första husdjur - marsvinet Snövit-Maria. Ett svart menlöst djur döpt mer med känsla än eftertanke.
Samtalet förde mig raskt down memory lane.
Snövit-Maria var det finaste jag visste och även om min far i texten påstår att jag älskade henne lika hårdhänt som jag älskade mina barbie-dockor så bet jag i alla fall inte av hennes fötter. Vilket var fallet med barbie-dockorna.

Om man läser undertexten upptäcker den även den lindrigt alerte att barnets föräldrar är på väg att skiljas och jag har väl orsak att misstänka att marsvins-eländet var viktigt för mig.
Mamma hade dragit till Uppsala för att leva studentliv medan far levde murvelliv (vilket i praktiken bergis var samma sak på det glada 70-talet). Huruvida följande har kausal signifikans vet jag icke men så här var det:
Under en av min fars legendariska fester kläckte någon idén att kanske marsvinet också ville ha en slurk sprit. Sagt och gjort Snövit-Maria fick en droppe (av okänd storlek) sprit (av okänd sort) och jag bevittnade det hela med barnets jämnmod. En tid senare (rymd okänd) flyttade jag och djuret till mor som bodde i studentkorridor i Uppsala.
En kväll när jag skulle pussa henne godnatt högg hon som en kobra. Gnagargaddarna slöt sig runt det tunna brosket under näsbenet mellan näsborrarna. Där satt hon och vägrade släppa. Det gjorde inte direkt ont, men det blödde ordentligt och hon var ganska tung. Med marsvinet hängandes i näsan promenerade jag till det gemensamma köket i korridorens slut. Tumult utbröt och jag minns faktiskt inte hur de fick loss henne.
En snäll läkarstuderande i korridoren åtog sig att se till att Snövit-Maria fick bli labbråtta och jag såg henne aldrig mer.
Dock vet jag att hon aldrig utsattes för något labbande eftersom hon var så aggressiv mot de andra rådisarna att de nästan per omgående fick avliva henne.
Jag märker att den här historien inte är så politiskt korrekt, men hey, vi snackar 70-tal här. Det var enklare då.

KELGRISEN MARSVINET
Det ser ut som ett grishus här, säger öppenhjärtiga vänner som kommer på besök. Jag kan inte annat än instämma. Möjligen skulle jag vilja begränsa karaktäristiken till att gälla sovrum, barnkammare, kök, badrum och hall. Men sen återstår ju heller inte mycket mer.

Det är inte hemhjälpens fel. Hon står ensam och värnlös i en värld av halvt avgnagda morötter, hötussar, vattenskålar, pellets, korn, gammal sallad och Findus potaispuré.
Det är min hustrus fel.
- Jag ska ha ett djur sa barnet.
- Jaha, sa hustrun och köpte ett marsvin. Sen åkte hon till Uppsala.
Det finns stunder när jag är färdig att följa efter. I går åt jag pölsa med ängshö och till kaffet hade nån druckit på bit före mig. Marsvinet!

Egentligen är det ett rätt oförargligt djur. En råtta i minkpäls och med konstiga matvanor. Notoriskt skygg och förskrämd. Men i förening med moderligt omhuldande barn blir det mer förödande än galopperande rabies. Ingenting för möblerade rum m.a.o. Lantbruksnämnden skulle kunna statuera ett exempel av vår sovrum.

Barnet djurintresse är inte hastigt påkommet. Men eftersom valet stod mellan en kalv och en häst till att börja med, föll frågan. Svämutgödslingen är inte tillfredsställande löst i vår fastighet.
Krokodiler var hon också skräckblandat fascinerad av ett tag. Det gick så långt att jag lånade en bok i ämnet. Där stod att man faktiskt kunde komma över en liten krokodil för den blygsamma summan av 100 kronor. Billigare än en damhandväska i samma material.
Författaren avrådde dock. Krokodiler blir aldrig riktigt tama och i fullvuxet skick både ohanterliga och skrymmande.

En katt hade varit en lämplig kompromiss. Det är bara det att min hustru ser så underlig ut i sällskap med katter. Ansiktet sväller upp till dubbla storleken och hela kroppen kliar.
Så när hon invände att kattens väg in i lägenheten skulle gå över hennes döda kropp så lät det rimligt. Vi gav katten i det.
- Jag förstår sa djurhandlaren. Ni vill ha någonting som inte bits som knappt märks, som nästan inte äter någonting, som tål det mesta och inte kostar många kronor hektot? Då vet jag precis vad ni ska köpa.
Jag trodde att han skulle rekommendera ett paket kalvsylta, men det var alltså marsvinet som svarade mot den beskrivningen.
Formellt måste jag ge mannen i djuraffären rätt:

• Marsvinet bits inte, vilket det skulle behöva ibland.
• Det märks heller inte. Annat än om nätterna när det lever om som en morots-berusad nattklubbsgäst.
• Det äter - även som vegetarian betraktat inte särskilt mycket
• Det är också hållfasthetstestat enligt det program min dotter brukar underkasta barbie-dockor och annat hon älskar djupt men hårdhänt.

Som ansvarskännande fader inskrider jag när jag anser det påkallat. Då stirrar hon ilsket på mig och säger överlägset, som om hon genomskådat min hycklande omsorg:
- Skaffa dig ett eget marsvin, du!

Till skillnad från barbie-dockorna har marsvin tarmtömningsfunktioner. Normalt för alla levande väsen, så långt jag förstår, men inte alla väsen tömmer sin tarm där det råkar befinna sig. Det gör marsvinet.
- Vem har spillt risgryn på bordet, undrade vår aningslösa hemhjälp vid morgonkaffet.
Jag vågade aldrig tala om vad det var. Så ont om hembiträden som det är.
Men marsvinet fåra aldrig vara på bordet mer.
Torgny Jonsson, Östersunds Posten, 1970-nånting