kul rubrik

valborg i mupppsala;
my, jj, benny, miss a, den samme.

it´s a sign

i söndags kollade jag på det helt makalöst trista programmet parlamentet. Och skrattade faktiskt. Upphovet till avvikelsen heter henrik schyffert. Och plötsligt slog det mig!
Jag vill gifta mig med schyffert! Verkligen.
Han är sveriges klart mest attraktive man. Oavsett perspektiv och utgångspunkt.

Nu är jag inte ensam om det här. Jag delar denna önskan med åtminstone miss a och schyfferts fru - bea uusma (även hon en förbannat attraktiv figur). Men så kom jag på att om vi inte kan gifta oss kanske jag kunde få ligga lite i alla fall...? Sånt brukar ju fruar tröttna på efterhand och bea skulle måhända rent av se det som en vinst? Mitt nya underkuvade kvinnojag tänkte att "va, fan; ligga eller gifta, henrik får bestämma". Sen somnade jag och drömde att jag hade sex med magnus uggla. Mycket märkligt. Egentligen ingen dålig idé, men ett jävla nedköp från schyffert, måste jag säga. Sen hände inget mer (som om något hänt hittills...?).

Men så idag! Jag tränade ett lunchpass på mitt ordinarie gym och vem var där? Jajamensan, henrik schyffert tränar på mitt gym!
Jag har aldrig tidigare sett honom. Inte förrän jag bestämt mig för att det är vi! Det är ett tecken. Sanna mina ord.

vi hörs sen

min vän trollkarlen sa en gång till en telenor-försäljare något i stil med:
"om någon från telenor dyker upp med ett vapen och sätter det mot min skalle och säger signa eller dö; så måste jag tyvärr säga nej. Nej, jag vill aldrig mer i hela mitt liv ha något med ert företag att göra".
Han är en klok man, johan.
Jag har nyligen signat ytterligare ett år med telenor. För detta borde jag antagligen skjutas i gryningen eller tvångsomhändertas.

För er information kan jag inte skicka sms "just nu". Men jag kan ringa lite fläckvis. Tack som fan.
*morr-fräs*

åtgärdat!

den här har lyckats förskjuta fred åkerström ur min hjärna. Dessutom blir jag alltid vårig i själ och sinne när jag hör den. Bye-bye, fred.

nixpix...

...fred åkerström lämnar mig ingen ro. Jag försöker allt. Dr Modig har givit mig alla möjliga tips men "du, jag ger dig min morgåååååååån, jag ger dig min dag" ligger som smet i någon ventrikel.
"Återigen gryr dagen vid din bleka skuldra. Genom frostigt glas syns solen som en huldra."
Jag har dragit på madonna i lurarna var enda millimeter jag gått idag. "Ditt hår det flyter över hela kudden. Om du var vaken skulle jag ge dig..."
Och trots hennes tillbakagång till 80-talsgäll skön-enververande stämma lyckas den inte slå ut freddan.
Under besöket hos min försäkringsmäklare, som så vitt jag kan förstå kommer att förändra hela mitt liv smög sig
"...allt det där jag aldrig ger dig, men du jag ger dig min morgon..."
in mellan nordamerika- och indienfonderna.
På plussidan kan meddelas att jag nu gillar min försäkringsmäklare. Han får mig att känna mig vuxen. Jag tycker till och med att "min försäkringsmäklare" låter snitsigare än "min terapeut". Om det inte vore för fred åkerström skulle min dag vara fin-fin.
Jag vet; jag ger fred åkerström min dag. Här, taren! "...jag ger dig min dag".

$

när jag misstrivs i min tillvaro brukar jag typ åka till uppsala eller fagersta eller så. Liksom för att markera att det kunde vara betydligt värre. De senaste månaderna har jag känt mig jävligt pank och har därför dragit mig till minnes fattighistorier från mitt minnes djupaste gravkammare.
I början av 90-talet lämnade jag stockholm och ett inferno av dekadens för att leva lite mer ordnat. Med en hundring på fickan flyttade jag in i en lägenhet i de gamla arbetarkvarteren i uppsala. Utan dusch men med viss charm. Jag hade ordnat ordentligt vuxenjobb på dagarna och lite exter på krogen. Vuxenjobbet var i form av utbildare i journalistik på mediegymnasiet. Första dagen på jobbet var en fredag. Jag minns det eftersom jag hade pengar så att jag skulle ta mig EXAKT till och från jobbet med buss. Sen skulle det ordna sig med drix eftersom jag jobbade helg. Dagen kretsade kring att verka vuxen, fundera på om jag skulle passa i page och liknande främmande och obekväma aktiviteter. Framåt eftermiddagen skulle det fikas i lärarrummet. Mannen jag delade kontor med cirklade runt i oklart ärende och landade till sist där jag satt med några, för mig obekanta, kollegor. Det visade sig att hans ärende var att samla in pengar till någon sorts gunnar som skulle sluta. Bara 20kr. Vilket var lustigt emedan jag ägde just den summan. Just på kronan och inte ett öre till. Hela buss-slanten. Och nu fick jag lära mig något mycket viktigt om mig själv; hellre än att medge att jag som vuxen person inte ägde en spänn offrade jag min sista tjuga på gunnar. Och gick hem. Cirka 7 km. I regn. Än i dag vet jag fan inte vem gunnar är.

Jag utmanar michanek, jowe, benny, elias, colette, egon, mina lyten, miss a, annica och kentson på fattighistorier! Förgyll min dag! Själv ska jag på försäkringsmäklarmöte.

söndagsutflykt

vi begav oss till förorten för lägenhetsvisning. Jag, min man, vår guddotter och själva gudmamman. Eller vad man kallar mamman till sitt gudbarn...? Man kanske kan säga Eva? Alltnog; förorten var rätt trevlig, men olle var kinkig och ville hela tiden bli upplyst om var han befann sig i förhållande till tull. Blicken var flackande och han ville inte äta. Själv var jag positiv och solig. Trots pöbelhorder som ryckte i skafferidörrar och drog i väggsprickor. Men på visning två tog mitt tålamod slut och ersattes av ren och skär skräck. I en perfekt charmig lägenhet hade en dåre med konstnärsambition prytt en vägg med: "Jag ger dig min morgon, jag ger dig min dag". Turkos vägg.
Tänk på att de här människorna kan vara dina grannar. Någon du möter på gatan eller tunnelbanan. De lever mitt ibland oss och förökar sig.Min första instinkt var naturligtvis att föra guddottern i säkerhet och vi begav oss snabbt till söder. På street fick olle öl, eva mat och ida trygghet. Ordningen var återställd och vi känner att vi nog bor kvar i vasastan ett tag till. Vi har sökt bygglov för en uteplats.

Denna gång kom vi undan med blotta förskräckelsen. Och pekoral signerade fred åkerström på hjärnan.

I övrigt är mitt betyg på madonnas HARD CANDY 4 av 5 möjliga.

PS! alltså på riktigt har jag fått "jag ger dig min morgon jag ger..." på hjärnan. Det är helt jävla olidlligt.

kalabalik på kondis

en gång hörde jag nils-petter sundgren svara på frågan "hur kommer det sig att det bara tjatas om bergman på internationella filmfestivaler och varför kommer det inga nya svenska mästerverk?".
Nils-petter svarade: helt enkelt eftersom ingen aspirerar på att göra några mästerverk längre.
Det är symptomatiskt för sverige tycker jag. Ingen aspirerar på att göra mästerverk. Oavsett vi talar om vården, kulturen eller politiken. Ingen vågar sikta högt av skräck för magplask och att bli anklagad för att vara pretentiös. I stället sysslar de flesta med någon form av feelgood-projekt som inte kan misslyckas och heller inte...

Ett undantag utgörs av Lars Norén. Han satsar högt. Och hissas och hyllas. Sågas och slaktas. För detta gillar jag honom. För att han vågar.

Jag har, naturligtvis, inte hunnit läsa hans dagbok - de anteckningar som fått kultursverige att gå i taket. Så vitt jag förstår handlar boken avsevärt mer om lars norén än om andra. Det så kallade förtalet av kultursverige upptar tydligen relativt liten spaltyta. Jag menar, hey, en hel del författare har på senare tid byggt hela romaner på förtal, skvaller, åsikter om tredje part. Allt nog; jag är lycklig att denna man, som faktiskt aspirerar på att göra mästerverk, får en hel del uppmärksamhet i media. Icke desto mindre saknar det proportioner. Hur många berörs egentligen av Lars Norén? Hur många vet ens vem han är? Pöbelns ointresse för norén motsvaras endast av hans egen rädsla för den förhatliga flocken. Orsaken till uppmärksamheten ligger, så klart, i att Norén föreställer sig expressens kulturredaktion som helvetet och namnger journalister och skådisar som han tycker extra illa om. Och nu biter media ifrån och låssas som om det är av vikt för sverige. Så jävla löjligt. Har inte diskussionen redan avhandlats på stureplansnivå? Och då funnits ha fått för stort utrymme? Min fd svärfar hade ett fint uttryck för de här situationerna;
"kalabalik på kondis".
Det är målande tycker jag.
Jag ska köpa och läsa "en dramatikers dagbok" och får kanske orsak att återkomma i ämnet. Men först ska jag ägna mig åt en större kulturell happening. Ipoden är tankad med HARD CANDY och långpromenad för inlyssning väntar.

het kycklingsoppa med sockerärtor

jag ville laga mat. Det var allt.
På den lokala vi-butiken kl 16 kan ingen höra dig skrika. Redan tidigt fastnar jag bakom en hurtfrisk dam i tights och väst märkt "svenska spel". Hon vallar en ålderstigen mor och de diskuterar en handbollsspelare. I obehagligt tonfall. Hela vasastan dräller av något slags halvkändisar som är nyhetsuppläsare/skådisar i halvproduktioner/programledare-i-program-från-förr i medelåldern. Deras signum är basker, anorexia och ett behov av att göra entré. En fredag på Vasahallen blockerar de charkdisken med en uppvisning i delikatess-kunskap. De vägrar att uppge vad de vill ha utan beskriver det istället som "en chorizo-likande korv som påminner om den asiatiska varianten fast just den här är fransk och passar fint till ett franskt vin som...."
...och kön bara växer.
Mitt kamp-och flykt-hormon är maximerat och jag vill slå baskern av huvudet på den satan och oförskämt högt meddela att hon uppenbart ändå inte tänker äta någonting.
En fet högröd man har tagit två pizzaslajsar till fånga och magar sig långsamt fram genom den lilla butiken och smaskar. Det luktar.
Alla vasastadsmorsor på 40plus mammar sig fram på höga klackar och kacklar om biodynamik och ekologiska ärtor. Deras ungar skriker med vibrato som inte verkar mänskligt möjligt men icke desto mindre fullt förståeligt.
Jag har fått ett synfält som påminner om den där typen av gammeldags slakteributiksfönster med vatten som tycks rinna både uppåt och neråt.
En ung kvinna glider fram på hälen av sin höga klack framför mig i kön till kassan. Hon ler ursäktande och håller fram en tidning. Håller kön lite för länge och viftar fram sin man som släpar på två korgar och en vagn. De dividerar om eventuella rabatter, håller upp kön och talar överlägset till tjejen i kassan.
I mitt huvud spelas filmer upp. I den ena är jag antonio banderas, bakom mig ett eldhav. Jag har automatvapen, är sammanbiten och ingen överlever. I den andra är jag valfri psykopat. Jag håller en ölsejdel, slår sönder den, håller i örat och skär långsamt i främmande människors ansikten.
Min styvmor, iva-systern, menar att mitt hat till främmande människor har sina rötter i extrem stress och trötthet. Jag vet inte. Men måste de klä sig i konstfibrer och vara så osminkade?

lurt

igår ringde min försäkringsmäklare och ville träffas. Försäkringsmäklare to be, för att vara korrekt. Eftersom han är skicklig såg han min uppgivna min genom luren.
- det går fort, lugnade han. Det är några fonder som ska bestämmas och lite papper som ska skrivas.
- förlåt, sa jag och menade det. Jag vet att du fixar och trixar för min skull och jag är bara otacksam och skjuter upp detta.

- du ska inte be om ursäkt. Det är ju vi som gärna vill ha dig som kund. Ska vi säga kl 10 på måndag?

Jag fortsatte att glo misstänksamt på luren i tre timmar efter avslutat samtal och jag överväger att inte gå dit. Varför vill de så gärna ha mig som kund? Mycket obehagligt.

shaaalaaalaaalala

jag har rätt många tjejer runt omkring mig som berättar att de är pojkflickor och att de alltid i hela sina liv bara haft killkompisar. De "trivs inte riktigt med tjejer" och "tjejer gillar inte dem". Jag får väl anta att jag utgör något slags undantag. De här brudarna fyller mig alltid med respekt och lite förundran. Jag själv har nämligen i hela mitt liv varit lite rädd för, och framför allt rätt irriterad på, män och pojkar. De gör mig oftast till en trist typ.

Mina tidigaste minnen i livet härrör sandslott som byggdes i timmar, teckningar jag petade med i evigheter för att inte rita utanför och prydligt plitade uppsatser. Inte helt sällan avbröts detta fokusjobb av att janne, freddan och gänget kom förbi och hoppade på, rev ner, körde en klubba genom, förstörde, rev sönder och ritade den klassiska standardkuken över alltihop. Och därefter de förnedrande tårarna. Allt jobb i onödan. Och den känslan har bara fortsatt.
Det byggs hus, det föds barn och det skrivs böcker. Knappt är det upprättat förrän en grupp män drar förbi, spränger, våldtar och eldar upp. Shaaalalala.
Allt jobb i onödan.

Det känns på något sätt som om jag borde be om ursäkt för dessa tankar, men fattar inte riktig varför. Kanske är det för att det alltid kommer någon viktig-petter och säger; "men alla män är inte så". Det vet jag väl. Men jag talar om känslan. Om symbolvärdet.
När jag har att göra med män är jag alltid lite på min vakt. Rätt som det är smäller det. Man planerar, skissar idéer, samlar på porslin. Pang, blam! trasigt och omkullkastat. Toppat med en ritad kuk. Shaalalala.
Rätt tidigt i livet upptäckte jag att det är dumt att ta ögonkontakt med främmande män i offentlig och privat miljö. Rätt sent upptäckte jag att jag begränsar mig i sällskap med män. Jag är sedan så lång tid tillbaka på min vakt att jag jobbat upp en helt egen fristående person som jag skickar ut i umgänget med män. Den personen håller benhårt på sina papper och värdesaker och saknar därmed fullständigt spontanitet.
En jävla trist människa helt enkelt.


*autentiteten brister emedan en pojke riktat pitten uppåt

i min värld

jag tänker mig att ;

• terminator 3 aldrig gjordes och att jag fortfarande kan förvänta mig en riktig fortsättning med linda hamilton och edward furlong
• brenda dök upp och blev ihop med dylan i det sista avsnittet av beverly hills
• maryl streep hoppar ur bilen och lämnar sitt liv för clintan i broarna i madison county

Att brenda aldrig återvände till beverly hills är faktiskt en historisk miss och jag håller aaron spelling personligt ansvarig för detta. Och jag investerar otroligt, för att inte säga orimligt, mycket tid i att tänka på det. Det är liksom så orättvist och irriterande. Det borde ha gått att ordna.

bättre förr

året är 700 kung beowulf filosoferar kring det faktum att monstren försvunnit och människan ersatt dem. Han är en krigare dömd till ett liv bland skuggorna och mänsklighetens sista hopp.
Han ska snart kriga mot sin son - demonen Grendel - ett helvetiskt odjur som vägrar att dö. I hans ådror flyter svart blod och hans vrede släcker allt liv som kommer i hans väg...
Då muttrar min man, gubbigt och lite bortom sig själv, från sitt hörn i soffan:
- jahaja, så gjorde de på den tiden, då vare inge internet och grejer.

i skriande behov

är det någon där ute som har en bild på en 200 000 år gammal, fet, ful, död dvärg!?
Skicka den i så fall genast till mig. Mina vänner tror mig inte.
(bert karlsson är för lång för att räknas)

Jag är också i visst behov av konkreta tips på hur man gör ren en vitlökspress. Jag har vid ett flertal tillfällen kommit på mig själv med att liksom vakna upp ur en trans där jag, ackompanjerad av rinnande vatten, stått och fokuserat petat med en kniv, eller liksom tryckt ner diskborsten i hopp om att enskilda borst ska komma åt. Dessa komatillstånd kan vara i upp till 30 faktureringsbara minuter. Sjukt oekonomiskt.

Har du en slant över kan du skicka den också, men känn dig inte tvungen.

reningsve(ä)rk

när jag vaknade i går kände jag genast att något var fel. Kroppen var tung och tankarna destruktiva. Mitt uppsalabesök från torsdagen gjorde sig påmint. Jag var drabbad av småstad.
Uppsala låg som en hinna över kroppen och jag var endast ett par timmar från döden. Jag drack en balja renande te och begav mig till gymet utan att passera gå. Ställde stairmastern på ett motstånd värdigt wibergskan och trampade för mitt liv. 1 timmes psykopattrampande bort från platsen där rädsla för det avvikande dödar all kreativitet och civilkurage. Jag svettades bort stan där alla vet vilka alla är men ingen känner någon. I lurarna sprängde i am a motherfucker på repeat bort den klaustrofobiska känslan jag får av människor som aldrig släpper taget. Den speciella sortens illamående skapat av den röda tråden som förenar alla på facebook och i sängen piskades bort av ett stenhårt muskel-pass. Tills allt som återstod var blodsmak i munnen.

Hemma hos michanek finns en vit terapisoffa. På den kan man få ligga och lapa (numera i strängt reducerad mängd) vin, prata av sig och lyssna på miches kloka ord. Jag tycker synd om alla som inte legat i den soffan. Den sägs ha botat ledgångsreumatism och upplöst oheliga allianser. I går begravde jag en hel stad i den. De som jag skiter i som vägrar sluta bry sig. Hustrubyten och prydliga häckar som döljer ond bråd död och misshandel. Allt hyckleri och kindpussande. Menande blickar och illa dolt förakt. Kosmetikan som inte döljer missbruk, illojalitet och missunsamhet.
Nu prydligt förpackat i en soffa på söder.
Det är fantastiskt!

/Anna-Sara, i fornfin form

the artist formally known as me

alkoholen har gjort sitt. Begravning i småstad och allmän pöbelallergi har nog bidragit. Sömnbristen har också lämnat spår.

När jag såg mig i spegeln nyss var jag misstänkt lik en 200 000 år gammal död, fet dvärg.

God natt.

svarta sviter av vitt år

mitt vita år har medfört en hel del elände. Till exempel tål jag inte alkohol längre. Okej omständigheterna var kanske inte de bästa igår. Jag hade inte sovit på nästan två dygn, ätit dåligt och hade aningen huvudvärk, men ändå...
Till middagen drack jag två glas vin, därefter gick vi på mingel på gi-boden som firade att de fått alkorättigheter. Förtjust över det faktum att man nu kan kröka nyttigt i närmiljön öste jag i mig två glas ekologiskt vin. Sen...
Ja, det är just det. Sen, vaddå?
Ingen aning.
Vaknade i soffan klockan fem, fullt sminkad och påklädd. Enligt uppgift hade jag däckat där klockan 22 och inte kunnat väckas. Enligt uppgift är jag en "skittråkig sambo". Enligt uppgift "bör jag ta det lugnt" i helgen.
På fyra glas vin!?

Jag saknar mitt gamla jag.

jag var på begravning igår. Det går inte att ta farväl av en 32-åring. Det går bara inte. Det fanns inget försonande i ceremonin. Ingen tröst. Det blev egentligen bara värre. När prästen talade till flickvännen om förtroliga samtal vid köksbordet och till föräldrarna om pojken som behövde få tigrarna bortjagade från under sängen var jag nära att bryta samman. Och jag funderade länge över hur fruktansvärt sällan man ser vuxna män gråta så mycket.
När jag såg min lillbror och hans barndomsbästis vandra från kistan med sammanbiten sorg och rinnande ögon såg jag bara barnen michael och erik. Jag såg 13-åringarna de nyss var. Det är helt outhärdligt.

för en sekund lurad av vår

- cykel! tänkte jag fåraktigt när jag passerade en bod för begagnade på min gata i stan. Med utropstecken emedan jag faktiskt för ett par sekunder övervägde detta transportmedel som möjligt. Fåraktigt emedan jag och tvåhjulingen är HELT inkompatibla.

Sist jag cyklade var på olles herrhjuling. Det var hösten 2000. Jag minns det för att någon ringde mig precis då och kiknade av skratt:
- va!? cyklar du!? jag har aldrig sett dig på en cykel, det är helt omöjligt att föreställa sig.
Sist jag ägde en cykel var sommaren 2004. Jag och annica köpte en tillsammans. Jag betalade för den, hon cyklade till jobbet, blev packad och dagen efter var cykeln stulen. Det är mitt livs näst mest meningslösa affär.

Jag har inget körkort och vet ytterst lite om regler på vägen vilket gör mig till en regelrätt trafikfara på hoj. Man skulle egentligen kunna påstå att jag inte kan cykla. En åkomma jag är långt ifrån ensam om men insikten delas av nästan ingen. Cyklister är tamigfan inte kloka. Jag vet inte hur många gånger jag har varit nära döden pga av cyklist som inte kan högerregeln, inte anser att stoppljusen gäller dem eller vägrar stanna vid övergångsställen. Oavsett jag är till fots eller i bil. Jag är så i själen trött på alla dessa mikrosekunder av hjärtstillestånd.

Sen finns det en annan aspekt av cyklandet som jag kallar "kärring-aspekten". Den har sitt ursprung i kvinnor från generationen -40, men det är bara symboliskt, den kan röra alla andra generationer också. Även män.
Det finns något avskyvärt kruskakli-artat, tillkämpat hurtigt hos en viss sorts tant som "cyklar i ur och skur".

-10° och snöstorm - tro fan att de cyklar ändå.

De cyklar minsann alltid för att det är ett helt naturligt sätt att röra sig. De påpekar också hela tiden detta faktum: "att de cyklar jämt". Alldeles för ofta och på ett vis som får det att inte alls verka naturligt. Det låter mer som om de bekräftar sig själva och vill ha beröm.
- oh, så spänstigt. Tänk att du cyklar i alla väder!
Tanken är, och förmodligen även resultatet, att alla ska få dåligt samvete.
Själv tycker jag att de är helt dumma i huvudet. Och ofta rätt farliga för sig själva och andra.
I allra hemskaste fall bär de hjälm. Jag erkänner, utan omsvep och helt utan pk, det är nästan osexigare med cykelhjälm än paraply.

Inte fan ska jag ha cykel.

plötsligt på avsevärt bättre humör

om fler morsor var som dominika peczynski skulle världen vara betydligt intressantare!

...och varför kallas han englamannen!?

han är stor, plufsig och ful. Hon är liten, änglalik och oskyldig. Medialogiken är trög, dum och äcklig.
Och jag är förbannat tjatig, jag vet.
Icke desto mindre har jag känt mig tvungen att ägna större delen av dagen åt att grubbla över varför vi måste få namn, foto och tamejfan skonummer på mannen som mördade Engla.
Jag kan inte i mitt sinne och förnuft finna ett hållbart motiv.
I ett sista famlande efter halmstrån tänkte jag vid 16-tiden att det kanske är bra att delar av den svenska befolkningen får veta att det inte var en "invandrare".
Men vid ytterligare fundering inser jag att skrövlet förmodligen ändå inte går omkring och tänker att det är "så jävla typiskt vita medelålders män att mörda flickor". Ingen balans har uppnåtts.

Nä, nästa gång får vi hoppas att kvällpressen levererar namn, adress och telefonnummer till släktingar. Det verkar väl rimligt.

Rättvisa är skipad. Tack kvällspressen. Jag sover tryggt i natt.

toys in the attic

egon önskar sig en skrivare kopplad till hjärnan, vilket jag tycker verkar vara en god idé så när som på att dess användare riskerar omhändertas titt som tätt.
Själv har jag ett par hung-ups och hjärnspöken som kanske inte borde ventileras men...
Jag tänker mig att när jag dör kommer jag att se och veta allt utan att anstränga mig. Vissa säger att man får sova i graven, men jag har mer tänkt mig att jag ska skriva den där jävla romanen då. Kruxet är att i min himmel måste man ha tjänat ihop orden på jorden. Jepp. Det gäller att skriva och skriva och samla på sig ord, punkter och kommatecken. Man får nämligen bara använda de ord man samlat på sig under livet. Så fort jag ser en mening jag gillar eller ett nytt ord måste jag liksom skriva det i hjärnan eller med fingret så jag får med mig det i döden.
Det är sjukt jobbigt och tidskrävande men det kommer att löna sig.
Sen.

men...

...det är ju drakryttare jag vill bli!

En söndag med eragon har givit mig oanad inspiration.

sprudlar av apati

min arbetsmoral har slagit i den absoluta botten och jag riktigt sprudlar av apati. Vädret tycks alltid vara det samma och jag är osäker på årstid. Min enda orienteringspunkt är en gammal säsong av top model (7) som går på trean varje dag kl 16 (och hon jag höll på har, naturligtvis, åkt ur).

För säkerhets skull köpte jag ett extra nummer av situation stockholm igår. Denna gång läste jag hela numret (det förra la jag hos en kund som jag tyckte behövde fostras). Ett oerhört intressant rep handlade om rågsved och den politiska ambitionen att ombilda alla hyresrätter till bostadsrätter. Rågsvedarna var inte nämnvärt intresserade. Vilket för mig till en notering jag gjort. Många jag diskuterat rågsved med har bott där i en period av sitt liv. De är inte så negativa till rågsved. De garvar lite som om det är ett slags test de gjort. Ett man-eller kvinndomsprov - typ "jag har testat och vet vad jag snackar om". De konstaterar att "det var inte så illa", "helt okej" och "fina grönområden". 100% av dem (okej, jag erkänner till antal är de kanske 10) bor inomtulls nu. Rågsved är tydligen bara en okej plats om man inte direkt bor där. Så har tydligen politikerna också resonerat när de tänkt ut att rågsvedarna ska köpa sina extremslitna lägenheter. Hur många tror, på rikt, att det är en rimlig investering att köpa en bostadsrätt i rågsved!?
Mycket bra text. Köp och läs.

Sveriges bästa blogg är avslutad.
Men min vän trollkarlen bloggar från hollywood där han ska jobba i en vecka. Sen ska han på trollkarls-konvent i vegas. Är det det coolaste ord man hört? Trollkarlskonvent! Jag måste byta jobb.

på tuben

bredvid mig sitter fyra unga män i 14-15-årsåldern och avhandlar curt cobain med tonårig tvärsäkerhet.
- det var något skumt med alltihop.
- ja, jag tror fan att det var det där fula exxet som mördade honom. Jag tror hon var skitsur på han.
- eller så tog han livet av sig.
- men det är sjukt länge sen. Typ tio år.
De försjunker i tystnad och tid för eftertanke.

- fast jag fattar fan inte varför han tog livet av sig, han var ju så JÄVLA bra!

kungen av blogg...

...fyller år i dag. Trots att han är ologiskt ung.
Eftersom jag lyser med min frånvaro på facebook gratulerar jag här.
Grattis, Benny!

den praktiska nyttan?

satt och glodde på colettes och elias semesterbilder och insåg med plötslig fascination att de gått och blivit lika som bär!
Egentligen är alla par jag känner lika varandra men de har varit ihop i 100 år och oftast har jag inte känt dem som singlar eller så var det helt enkelt för länge sedan. Det här är första gången jag följer förvandlingen irl. Jag kände colette före tvåsamheten och då var hon lik colette.
Jag frågar mig: när sker detta!? Vaknar standardparet upp efter två år och någon eller båda har förvandlats? Tar det olika lång tid för olika par? Finns det människor som aldrig blir lika varandra? Vem blir lik vem och varför? Är det bra eller dåligt för relationen?
Jag kan inte påstå att jag tycker varken colette eller elias genomgått någon drastisk förändring, men faktum är att tidigare var de inte ett skit lika varandra och nu ser de ut som syskon. Det är fan magiskt.
Redan för 7-8 år sedan började folk påpeka hur lika varandra jag och olle är och det märkliga med det var att jag tidigare ansågs vara mycket lik mitt ex som inte alls är lik olle. Vad fan är jag? Ett läskpapper?

Det verkar helt enkelt som om människor i parrelationer blir lika varandra. Men jag vill veta varför. Varför blir man lik sin partner? Finns det någon praktisk nytta med denna naturens märkliga och incestuösa hint?

god morgon

i dag ertappade jag mina temadjur med att sova! Fem är alltså helt för tidigt.

med vänlig hälsning från kundtjänst

jag tillhör förvisso den typen av ekonomisk geni som anser hyra vara en oförutsedd utgift, men den här gången var det faktiskt inte mitt fel.
Jag klarar inte riktigt av det vuxna liv som förväntas av mig sedan minst 10 år tillbaka, utan lever utan leg och pensionssparande. Och jag bor inte där jag är skriven. Påföljden av detta blev denna gång att jag fick tre räkningar från telenor samtidigt. Originalräkning, påminnelse och nu-jävlar-stänger-vi-av-telefonen-och du-kan-dra-åt-helvete-meddelandet. Avslutat med en vänlig hälsning från kundtjänst.
Det här känner ni nog igen: Jag betalar räkningen. Dagen efter stängs min mobil av. Jag ringer upp, står i kö i en timme, och meddelar att räkningen är betalad. De säger att mobilen kommer att slås på inom två dagar. Två dagar och en helg passerar. Jag ringer upp och säger att mobilen fortfarande är avstängd. De låter meddela att förutsättningarna ändrats emedan de hunnit skicka ärendet till intrum. Jag måste ringa upp intrum och göra upp med dem. Jag ringer upp intrum, står i kö i 90 minuter, och låter meddela mitt ärende. Inga problem, säger de på intrum, telenor skickade kravet till oss efter att de erhållit pengar och därmed har vi inga affärer med dig. Ring tillbaka till telenor och citera mig. Ringer tillbaka till telenor, väntar i 45 minuter, citerar intrum... et cetera.

Inget av detta är konstigt, förvånande eller ovanligt. Men det får mig bokstavligen att vilja dö. Förr kunde jag blir arg och stridbar över de stela systemen, väntetiden och det faktum att datoriseringen inte på något sätt fått samhället att röra sig snabbare. Nu blir jag bara så uppgivet trött. Jag vill bara slippa. Slippa mobiler, slippa kommunikation, slippa myndigheter. Jag vill aldrig behöva ringa ett samtal till en främmande människa eller myndighet någon gång igen i hela mitt liv. Jag vet att detta låter drastiskt men faktum är att varje gång jag måste stå i kö för att tala med en människa som lärt sig att det "hörs om man ler i luren" så blir jag ett par år äldre, lite sämre och dör en smula.

finns det konditorier i rågsved?

för en tid sen gick en dokumentär om rågsved på svt. Man fick lätt intrycket att rågsved leder till fattigdom, narkotikaberoende och ond bråd död utan att passera gå.
- var ligger rågsved, frågade jag michanek.
- det ligger söder om stan, det är så, de dåliga områdena ligger alltid söderut. Så är det i alla länder, förkunnade oraklet cecilia.
Men där upphörde hennes kunskaper.
Vi funderade på om det kunde vara så illa som det framställdes och kollade lite planlöst på bostadsrätter till salu. Till sist enades vi om att ett studiebesök var på sin plats.
- var för faan, försiktig varnade min man, som aldrig haft några problem med att släppa i väg mig varken till brasilien eller seven-eleven vasagatan.
Cicci föreslog att vi inte skulle bära smycken.

Det skulle visa sig att rågsved låg betydligt närmare än jag anat. Cicci ville hitta den berömda "slänten" där ungdomarna söp och knarkade på 70 - 80-talen. Jag försökte förklara att vi nog inte kunde förvänta oss några heta erbjudanden utan försökte istället intressera henne för en fika i rågsved centrum.
- finns det konditorier i rågsved, svarade hon misstänksamt med rynkad panna.
Det fanns det och vi ratade.
I stället shoppade vi ramlösa i turkshoppen på torget. Jag kom på mig själv med att var överdrivet trevlig mot tjejen i kassan. Samma sorts överdrivna artighet jag ibland levererar när jag är utomlands och vill "göra god reklam för sverige".
En insikt som gör mig till idiot i ordets djupaste bemärkelse.
All likhet med semester upphör också därmed.
Rågsved var grått, trasigt och öde. Dess innevånare var grå, trasiga och ödsliga. Odresserade kamphundar och unga individer med den typ av fetma som endast undernäring kan ge.
Framför allt fanns en doft av rädsla som en utspilld parfymflaska på trångt utrymme.
Jag hade nog föreställt mig att jag skulle finna en pittoresk del av rågsved, en nypa mångkulturell färgprakt, någonting som kanske kan kallas shabby chic.
Men rågsved var bara dött, kallt och ont.
Ett komplett jävla misslyckande för sverige.
Vi köpte en lakritspuck och åkte till söder och fikade.

Dokumentären hette förresten "vi som överlevde rågsved". Och titeln förefaller mig inte längre melodramatisk.

gubbe

johan staël von holstein "har inte tid att utbilda nils-petter sundgren" och tycker att det är sorgligt att gamla gubbar och tanter biter sig kvar i gamla system. Helt skönt befriad från självinsikt.
Vad härligt det måste vara. Hahahaha.

vår

jag jobbar ackompanjerad av disig vårsol och brasiliansk bossa nova. Det lurar mig att tro att hela stockholm har blivit svartvitt och dess befolkning går lite fortare klädda i välskräddade kostymer, parkas, tantskor och kjolar som slutar strax nedanför knäet. Mitt i folkvimlet strosar monica z.

Han som bara blev 32 skrev i min "mina vänner" 2002 att jag var hans tjejmentor, att han blir förbannad av folk som slår en i magen och glad av livet.
Om fem år gör han: same same but different.

sverker, sverker, fosterland

jag älskar sverker olofsson. Sverker är som den landsfader som aldrig kom efter palme. Sverker är som den far jag aldrig haft (det där är rent ljug). Sverker är trygghet i oroliga tider. Sverker lyckas där stat, polis och journalister misslyckas. Så länge jag kan minnas har jag oroat mig för sverkers oundvikliga frånfälle. Jag ser den som orsak till kaos, förödelse och anarki. The end of the world as we know it.
Så plötsligt ikväll, mittemellan ikeas felgängade kranar och tanten som utnyttjats som falskcheckkurir, slog det mig!
Det finns något värre än sverkers framtida död.
Det värsta vore att bli slängd i hans soptunna.
Jag - rätt ner i tunnan.
Då har man nått den absoluta botten.