i upplösningstillstånd

sedan 20-årsåldern är jag svårt beroende av nässpray. Jag tycker egentligen att detta är ett ganska festligt beroende. Det finns ju så att säga ingen rimlig orsak och ändå är jag, vad jag förstår, låååångt ifrån ensam. Vi vanemissbrukare hamnar ofta i livliga diskussioner om 0,5or eller 1or. Otrivin eller Nezeril. Vi garvar åt apotekpersonalens eviga:
- ...och så vet du att det är max tio dagars användning.
Jag har aldrig haft för avsikt att vänja mig av med nässpray. Det verkar för plågsamt för ingenting. Känslan av att inte få tillräckligt med luft genom näsan ger mig panikångest. Och bara tanken på att sluta gör mig gråtfärdig. Det är liksom inte värt det. Lite broskbildning rör väl inte en katt.

I går fick jag veta följande av initierad källa: nässpray i allmänhet, Otrivin i synnerhet, l-ö-s-e-r u-p-p slemhinnorna. Ibland när man tycker näsan är rinnig efter sprayning så är det i själva verket typ en del av slemhinnan som rinner ut.
Extremt jävla obehagligt. Jag får bilder och visioner jag inte vill ha och erfar svimningstendenser och knäsvaghet.
Nu börjar en systematisk avvänjning.
Det kan bli grinigt här på bloggen ett tag.