jag har inte mage att länka till något särskilt

jag jobbade som karaktärsämneslärare på gymnasiet en tid av mitt liv. Bland annat hade jag ett ämne som hette Text - där unga vuxna skulle få lite genre-känsla. Redan efter första året stod det klart för mig att kursplanen tvunget måste ändras. Följande år ägnade jag de två första veckorna åt att gå igenom pekoral. Kunde eleverna bara förstå innebörden av detta var läsåret räddat. Lika kul som det är att hitta ett praktpekoral, lika eländigt är det att förklara för en 16-17-åring att berättelsen om hennes lillebrors död i cancer tyvärr gått och blivit ofrivilligt skojig. Jag anser fortfarande att känsla för litterära magplask är den enda rimliga vägen för ett vettigt skrivande. Och jag säger det direkt: förfärande få har det.

Det här var i slutet av 1990-talet och det var inte superenkelt att hitta ett pekoral på beställning. Och att få till ett fejkat är hart när omöjligt. Insändarsidorna i Uppsala Nya Tidning gav till sist utdelning i form av en essä om den stackars sommarkatten som, om jag inte minns fel, till sist satt utanför det tomma huset i höstkylan med stora tårar i ögonen.

Efter två år stals original-klippet och jag hittade aldrig något riktig lika bra.
I dag hade jag inte behövt bekymra mig. I dag hade jag passerat via bloggportalen och sökord cancer, bebbe, gravid eller husdjur så hade jag varit hemma inom loppet av fem inlägg.
Herregud, vilka pekoral det finns där ute!
Inte helt sällan kommenterade med: "guuuuud, tjejen va bra du skriver! Kramiz"

[pekoralisten]" ... uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna ..."
- Bertil Pettersson