Jag är gravid. Och det är helt för sent att ångra sig.
Jag har aldrig längtat efter barn. Redan vid 27 hade jag fattat beslutet att aldrig skaffa några och därefter egentligen inte funderat speciellt mycket över det. Jag tror att jag saknar något hormon eller så. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. De allra flesta älskar ju, som bekant, barn och djur. Jag gillar vissa barn och vissa djur, men jag har liksom inte något vidare tålamod. Folk som skaffar barn blir tråkiga och pratar mest om små saker och drabbas av moralpanik. Framför allt tycker jag att äggsjuka kvinnor beter sig irrationellt och otäckt. En gång bodde jag ihop med ett exemplar som "inte trodde att man känner sig som en riktig kvinna om man inte fött barn". Senare i livet vet jag att hon genomgick ivf-befruktning istället för att adoptera när hon inte kunde få barn. Den sortens kvinnor skrämmer mig. Och jag dem.
Men när jag började närma mig 40 hände något. När jag gjorde min sista abort - ödets ironi har nämligen, orättvist, begåvat mig med en katts fertilitet - sa läkaren med uppriktig förvåning: Eftersom du helt tydligt inte vill ha några barn kanske du ska överväga en mer permanent lösning...
Plötsligt lät det förfärligt. Respektlöst på något sätt. Och ganska långsamt började jag omvärdera...
Jag kan inte påstå att det här har varit ett enkelt beslut. Jag har letat och letat efter moderliga, ljuva drag hos mig själv, men jag har bara varit ambivalent och ful. Jag vill skrika till främlingar på stan: jag är inte tjock, jag är gravid ditt as!
Och jag erkänner: jag har ångrat mig. Massor av gånger har jag ångrat mig och varit arg över att jag har svikit mina ideal. Helst hade jag velat adoptera, men vår minst sagt bohemiska livsstil utgör oöverstigliga hinder.
Och jag vill påpeka att jag skulle kunna döda för ett par glas vin.
Men...
... igår var jag på ultraljud. Jag är kär. Helt sanslöst förälskad i två decimeter barn. Han var så oerhört krånglig. Vägrade ligga still. Vägrade vara med på bild. Vägrade räta ut sig. Han tumlade runt som en räka. Undersökningen tog evigheter och läkaren blev till sist tvungen att skratta. Det där, tänkte jag, det är min son det.
Jag längtar fortfarande inte efter barn, men nu jag längtar efter mitt barn. Han är redan söt ska ni veta.
Tack alla ni som orkat med mina ångestar och lyssnat på mitt bortskämda svammel under första hälften av den här graviditeten /Sophie, Egon, Kentson, Cicci, Ylvis, Johanna, Eva, Sabina, Annica/.
- Jag är glad nu.
Jag får säkert orsak att återkomma i ärendet, men det här är ingen jävla mammablogg. Så ni vet.
Sara Ödmark vetenskapliga publikationer
2 månader sedan
27 kommentarer:
Tack. Det glädjer mig.
(denna text i sin helhet alltså.)
:)
/ moster som gärna slipper ytterligare en distanslös mammablogg.
Sophie: Du gläder mig!
Grattis! Känns också verkligen tryggt att bloggen kommer gå i arv och fortsätta.
Linda: Jag har lärt mig acceptera gravid. Mamma är åt helvete för jobbigt. Jag skjuter det på framtiden.
Johan: Mmm. Det finns väl orsak att tro det. Han verkar minst sagt redan besvärlig.
Fina du, klart du är kär i din unge. Det är jag också, redan! (I din alltså. Jag har ingen)
Jag har nu läst ditt inlägg två gånger och kan inte komma fram till vad jag ska skriva: Grattis? Lycka till? Oj, kul men oväntat?
Jag har själv ingen aning om vad jag skulle vilja höra, om jag bestämde mig för att bli mamma. Jag, som likt dig, spridit för vinden att några barn det blir det inte.
Så låt mig enbart säga detta: Jag tror de bästa mödrarna är de som kan både inse och erkänna att de kanske inte är perfekta mödrar och faktiskt kan acceptera att de aldrig kommer bli perfekta, och även inser att det kanske är till det bättre.
Äsch, för i katten, Grattis vettja!
Med glädje älskade Sis! Med glädje och när som helst. Det vet du!
Tror att risken för att du ska starta en mammablogg är obefintlig så det oroar jag mig inte för.
Jag anser att det skulle vara resursslöseri om så kloka människor som du och din man inte blev föräldrar. Så glad att ni kommit på andra tankar! Men jag sympatiserar tillfullo med din ångest - det gravida tillståndet är fullständigt överskattat och ovälsignat och orättvist. Det tidiga mammaskapet också... Men sen är ju min erfarenhet att det till och med kan vara svårt att låta bli mammablogga ibland :)
Oj, såg inte den komma. Grattis, nu blir det väl bröllop snart, ha ha. Hälsa O
Jag längtar efter att få lära känna den lille jäkeln. Jag ska lära honom allt jag kan. Kul att det känns piggt, glatt och härligt!
OMG! För att låta lite fjortis, men seriöst, det var min första tanke. En glad tanke ska dock påpekas:)
Jag är fortfarande lite i chocktillstånd men ser med förtjusning fram emot vad som komma skall. Är inte det minsta orolig för att bebisspråk och mammatips skall ta över bloggandet. Det här kommer att bli bra:)
Grattis!
Egon: Det finns alla skäl att tro att han är kär i dig också.
AVG: Jag förstår dig. Du förstår mig. Tackar. Det känns lite bättre än väntat.
Johanna: Dubbelmoster under 2009. Deru.
MaMo: Åh, tack snälla. Och ja, tillståndet är komplett ovälsignat.
Jag har redan nu varit sugen på att blogga om allt ofrivilligt trams man får uthärda som gravid. Infantilt nonsens. Usch.
Dogge: Nä, allra minst jag själv. Jag gifter mig om du lovar att vara min worst-woman. Ok?
Kentson: "Morbror Kentson och den lilla jäkeln" - jag tror vi har en bok på gång härmed;)
Tack alla. Det känns ännu bättre nu. Vilken tur den lille jäkeln har. Redan omgiven av bra folk.
Vilken chock! Men en trevlig en, åtminstone nu när du är glad och allt. Grattis! Dessutom tycker jag ju att det skulle vara ett rent slöseri att mänskligheten skulle gå vidare utan dina gener. Så, känns det jobbigt-mammigt nån dag så kan du ju alltid tänka på det som det rent praktist sett enda tänkbara.
Worst voman? vet inte riktigt vad det innebär, men om O tar ditt efternamn är jag stenklar.
Pak-P: Om jag ska vara helt ärlig så är OMG även min spontana reaktion.
Kaaja: Hjärtligt, innerligt tack.
Dogge: Istället för Olles best man såklart. Fy fan vad bra det blir! Va kul vi ska ha!
Oj nu är jag sent ute. Igen. Grattis till ”räkan” som inte ligger still! Håller med alla tidigare talare. Rent resursslöseri för omvärlden om ni inte sprider era gener vidare. Man får dessutom mammablogga. Ibland. Jag har ju facit lite grand i min hand. Tyvärr föds de ju inte med en instruktionsbok (som man ibland skulle önska sig). Jag är ju ingen riktig moster, men jag tror banne mig att jag slår mig ihop med farbror K och blir moster my, sen är jag bebisvakt när du behöver åka på Madonnakonsert.
Jag ska lära´n allt jag kan... det är så här... spana in mostern!
Åh, GRATTIS!
Jag känner igen mig i mycket.
Gillar inte djur eller barn, som man liksom ska och som alla andra gör. Folk pratar hundar och katter och hur det gör si och så och jag är totalt bored när de visar bilder och ja... Jag hade djur som liten, men ja? Hm. Jag har på sistone känt att jag vill ha barn, sen, men bara för att jag vill ha MITT barn och inte för att jag tycker om barn. Jag tycker som du att nyblivnam ammor generellt blir så tråkiga och tappar sin personlighet och är bara just MAMMA sen. Därför kommer ju du bli en toppenmamma, som kan lära ditt barn att det finns så mycket MER!!! Grattis igen!
Du är som en bra bok. Otroligt oväntade vändningar som man inte såg komma.
Jag förstår din ångest fullt ut men det är väl så att dom liksom "växer på en"(dåligt direktöversatt)
Ett grattis är väl till sin fulla rätt och det kommer gå så bra. Bättre mamma kan ungen inte få;)
(slutsats utan egentlig vetande, men friskt vågat hälften vunnet)
Nä, skämt åsido, jag tror på dej.
Är lätt avundsjuk.
Ser fram emot nästa kapitel av boken Beatrix.
Som vi har väntat på grabben. Som med säkerhet kommer att födas med snickarbyxor. Man kan nog ana att det finns lite matjord i fickan också.
Yttermyr: Vad tryggt det känns.
IAAM: Åh, tack. Jag lovar, på min scoutheder, att inte svika våra ideal. Tummis.
Rose: Men, åh... Nu gjorde du mig tårögd. Det är inte ofta förekommande.
Udda: Ja, haha, som du har väntat. Snart får du lära honom att påta, moster!
Några kvinnor får som ett lugnt, vackert skimmer omkring sig i "väntans" tider. Du är en av dessa lyckans ostar.
Gratulerar.
Kommer ihåg hur lång väntan känns innan de kommer ut. Nu för tiden är väntan ofta lång innan de kommer in..
li.te: Åh, tack. Det värmde. Själv tycker jag att jag påminner om en ko.
En bra sak med att börja sent är nog att när de kommer i "inte vilja komma in-åldern" är jag för senil för att oroa mig:)
Vilket fint inlägg.
Och nej, mammabloggar finns det så det räcker...
Kim: Tack. Jag litar på ditt omdöme.
Har alltid tyckt att det borde vara körkort på att skaffa barn, är helt säker på att ni hade klarat det galant. Grattis till er alla tre!
Och du, du kan säker mammablogga med stil också!
förvånad, men spontant glad av någon anledning
Mims: Tack för förtroendet!
G: Precis som jag då:)
Skicka en kommentar