ångestladdad bikt

kastade mig in på systemet lite i sista sekund. Precis bakom mig hörde jag:
- NÄJ, SÄGER JAG! NU FÖLJER DU MED!
Fast sluddrigare och högre än jag kan förmedla med bokstäver.
Jag får syn på en man som ser trasig ut. Med terapeut-öga konstaterar jag att det traset kommer av mer än alkoholism. Han ser undernärd ut kring ögonen och lutar kraftigt framåt. Det mest tragiska är dock att hans ord är riktade till en pojke i sjuårsåldern. Pojken tvekar och släpar sig bakom mannen. Han har ett utseende och en mimik som vi alla kan känna igen: han har jobbat bort tårar en tid nu. Kanske en timme. Det är tydligt att han är beredd att göra sitt yttersta för att inte släppa fram förnedrande tårar. Jag tappar bort dem, hugger mitt vin och står i kö. Nästa gång jag ser dem får mannen inte ihop pengar till flaskan vin han försöker köpa. Han svär och vinglar ut. Pojken småspringer efter.
Jag känner ångest och tittar mig omkring - söker stöd. Ingen möter min blick och ingen tittar efter mannen och hans pojke. Jag går fort i kapp dem. De står utanför. Mannen gapar aggressivt: hur faaaaan ska vi göra nu då, och sparkar okontrollerat omkring sig.
Pojken tittar ner i marken.
Jag känner mig skitskraj och fortsätter kolla om jag har stöd någonstans. Ingen ser. Jag börjar långsamt gå och funderar hjärnslött på huruvida jag "har rätt att lägga mig i". Plötsligt har jag gått rätt långt och de har försvunnit utom synhåll. Jag lägger onödig energi på att fundera på om inte personalen på systembolaget har något slags skyldighet att rapportera, ingripa, anmäla. Och så kommer jag hem.
Jag förstår inte varför jag inte ringde polisen. Jag förstår inte hur jag kunde vara ett sånt fegt praktarsel. Jag gråter och skäms över att jag gråter. Tårar hjälper varken mannen eller hans pojke. Fyfaaan. Det är jag som är dom.