coz i´m worth it

i går skakades huset där jag bor av ett skrik i själslig plåga. Jag hade fått ett mess från Kris och Martin. En rapport om pool, sol och vin. På kvällen lagade jag lammfärssoppa åt Johan som mellanlandade i Vasastan på väg till Argentina.
Jag övervägde att servera soppan tillsammans med familjens hemliga recept på råttgift. Och på tal om familjen så kommer rätt stora delar av den befinna sig i Japan inom kort. Inte jag dock.

Det är värre nu än förr. Min avundsjuka och semesterlängtan är nämligen mer kluven. Sedan ett par år tillbaka är min semesteravundsjuka kryddad med en mer konkret ångest. Numera vet jag att det måste bli ett slut på det självklara semesterresandet. Jag är långt ifrån där än, men jag har mig själv i terapi.

Till att börja med är jag relativt säker på att semestrandet egentligen inte är mycket annat än en förlängning av den gamla hederliga kolonialiseringen. Men den diskussionen lämnar jag till folk som har mer på fötterna. I mitt fall baseras det på ganska vag samhällsekonomisk kunskap. Men på resor till fattiga länder de senare åren har den västerländska skulden jagat mig lite för mycket för att inte sätta den billiga drinken i halsen. Till det kommer miljöaspekten. Jag kan helt enkelt inte stå ut med att bidra till världens ohälsa på det sätt jag tidigare gjort. Det är så fruktansvärt divigt. I höstas åkte jag 1(!) vecka till Rhodos, som jag på förhand misstänkte att jag inte skulle gilla, för att det var billigt.
På rak arm kan jag säga att det var tio år sedan jag gjorde något jag skämts mer över. Ett brott jag faktiskt inte vet hur man sonar utom genom gedigen självrannsakan. Att konsumera är rätt äckligt. Att konsumera för att det är billigt är oförsvarligt.

Det är inte det att jag missunnar mig själv eller någon annan att resa, men jag avskyr att vi gör det med total självklarhet. När jag var 20-någonting sa min dåvarande svärfar till oss: Tänk vad ni får resa! Vilken fantastisk gåva att kunna få göra det. Det är nog den gången jag hörde någon jag känner prata om resande med ödmjukhet. Och det är ju ett tag sedan jag var 20-nånting. Nu träffar jag bara människor som med självklarhet frågar "vart man ska i år?" och som klagar över att det "blivit dyrt/exploaterat/skitigt" på deras favoritresmål. Och en viss hets kring att resmålet ska vara "udda, hemligt, speciellt och aldrig upptrampat av en chartersandal". Men jag hör, helt ärligt, aldrig något om politik och regim. Det är rätt slött av oss.

Jag kommer naturligtvis åka på semester igen. Men aldrig lika självklart som förr och inte på samma sätt. Jag har mig själv i terapi och det tycker jag, helt drygt, att alla välutbildade svenskar i informationssamhället borde ha.